För mycket av det goda i episk saga

Större format, fler stjärnor mer effektspäckat och fler konflikter än tidigare. Det är Avengers: Infinity War i ett nötskal, och förväntningarna är enorma. Med rätta på sitt sätt. För aldrig har väl Marvel samlat så många superhjältar i en och samma film. Och visst är det här ett mastodontverk som imponerar i sin storskalighet, men i slutänden är det humorn och försöken att ge visst djup åt flera av karaktärerna och deras relationer, som lyfter helheten.

Emellertid har Marvel med Infinity War som sagt höjt de storslagna insatserna den här gången, och detta framgår inte minst om man tar själva historien som utgångspunkt. Här är inte som brukligt inte jorden som hotas av utplåning, den här gången ligger minsann hela universum i potten. Den mäktige Thanos, styvfarsa till grönhyade Gamora i Guardians of The Galaxy har nämligen en tanke om att ställa saker och ting till rätta. Han vill göra slut på befolkningsproblem överallt genom att låta hälften av allt levande bokstavligt talat upplösas. Fast för att lyckas med detta måste denne till synes oövervinnelige superskurk först samla ihop sex så kallade evighetsstenar, som finns gömda på diverse planeter i galaxen.

Detta är utgångspunkten, och om alla icke invigda nu tycker detta låter komplext alternativt fånigt, så köper jag det. Men det är samtidigt sådana här upplägg som krävs för att få igång en historia där massor av superhjältar involveras i ideliga våldsamma konfrontationer som inte är av denna världen. Fast i vanlig ordning blir det förstås för mycket av det goda av destruktion, smällande och fajtande av övermänskliga dimensioner.

Missförstå mig inte nu, filmen levererar precis det den ska, men det är också givet när så många karaktärer ska ha sin plats i solen att vissa av dem, som i det här fallet Johanssons Black Widow och viss mån Chris Pratts Star-Lord är bortslösade. Likaså blir helheten nästan oundvikligen mer eller mindre fragmentarisk när det högljutt episka kortet som här ska tänjas till det yttersta.

Det är också därför solofilmerna i allmänhet ter sig bättre än fullspäckade ensemblefilmer av detta slag. Såväl den vemodiga Logan som den kaxiga Deadpool och nu senast Black Panther utgör utmärkta exempel på detta.