Press­fri­hetens dag värd att fira

Den 3 maj firas Press­fri­hetens dag i hela världen. Nåja, i de delar av världen där press­fri­het råder. Ty­värr går ut­veck­lingen åt fel håll i många länder.

Sverige har världens äldsta tryckfrihetslagstiftning. Den kun­de fira 250 år i fjol och ger pressen och öv­riga me­di­er en stark ställ­ning i det svenska sam­häl­let. Det gör att Sverige ligger topp tre i in­ter­na­tio­nella lis­tor över pressens fri­het.

Men inte hel­ler här är allt bara po­si­tivt. Hot och trakasserier drabbar allt fler jour­na­lister som upp­rätt­håller pressens fri­het. En­käter visar att var tredje svensk jour­nal­ist blivit hotad el­ler tra­kas­serad un­der det senaste året. På senare tid har po­lisen börjat ta de här hoten på större all­var, och någ­ra för­ö­va­re har dömts i dom­stol för vad de gjort.

Den svenska pressen är ock­så un­der hård eko­no­misk press. De senaste dryga fem åren har an­nons­in­täkterna rasat där­för att många stora an­non­sörer flyttat över hu­vud­delen av sina in­satser till in­ter­net­dra­kar som Face­book och Goo­gle. De har vare sid nå­gon jour­na­lis­tisk am­bi­ti­on el­ler be­talar nå­gon skatt i Sverige. Ändå gynnas de av ex­em­pel­vis del­stat­liga Te­lia, som fort­fa­ran­de, trots ett (över­klagat) be­slut av re­gler­ings­myn­dig­heten PTS fort­sätter att gynna de glo­bala jät­tarna.

När en abon­nents surf­pott är slut kan abon­nenten fort­sätta surfa på Face­book och googla men inte komma in på svenska me­di­ers nät­si­dor. Den dis­kri­mi­ne­ringen hotar i prak­tiken press­fri­heten.

Den svensk-eri­tre­anske jour­na­listen Da­wit Isaak sitter fort­fa­ran­de i fäng­el­se i Eri­trea. Han fängslades 2001, för snart 17 år se­dan, på grund av sitt jour­na­lis­tiska ar­be­te i Eri­trea.

Den svenske för­fat­ta­ren och bok­för­läg­ga­ren Gui Minhai kid­nappades på sin se­mes­ter i Thai­land 2015 och är se­dan dess fängslad i Kina utan for­mella an­kla­gel­ser.

Att svenska jour­na­lister drabbas av den pressofrihet som råder i andra länder är inte så van­ligt men all­var­ligt. Svenska myn­dig­heter har i de här båda fallen to­tal miss­lyc­kats med att hjälpa de fängslade. Det vore på sin plats med ett tyd­ligt of­fent­ligt ställ­nings­ta­gan­de av ut­ri­kes­mi­nis­ter Mar­got Wallström om yt­ter­li­ga­re för­sök att få Da­wit Isaak och Gui Minhai fria just i dag.

Eri­trea klassas som näst sämst på press­fri­het (ef­ter Nord­ko­rea). Kina är bara mar­gi­nellt bättre. I båda är för­trycket in­sti­tu­tio­na­li­serat och nå­gon fri­het god­känns inte av de högsta le­da­rna.

Det gäller i allt fler länder, även så­dana där det finns viss de­mo­kra­ti.

I Tur­ki­et är si­tua­tionen särskilt all­var­lig. Det sägs vara världens största fäng­el­se för jour­na­lister (kan­ske i kon­kur­rens med Kina). Nu döms ett stort an­tal jour­na­lister till långa fäng­el­se­straff för att de be­drivit en obe­ro­en­de jour­na­li­stik, när pres­i­dent Erdogan an­ser att alla som inte lo­jalt sluter upp bak­om honom är ter­ro­rister.

Pres­i­dent Donald Trump har kallat jour­na­lister och me­di­er för statens fi­en­der istäl­let för att för­svara press­fri­heten. Det le­gi­ti­merar hat och våld mot jour­na­lister. I ett land som flödar över av va­pen är det särskilt far­ligt.

Press­fri­heten be­höver för­svaras över­allt, all­tid. Där­för är den här dagen värd att upp­märk­samma – och den svenska press­fri­heten värd att fira.