Annons

50 år i po­li­ti­ken sum­merade

Krönika Lars Leijonbrogs me­mo­arer Kris och fram­gång (Eker­lids för­lag) alls inte oin­tres­santa.
Opinion • Publicerad 17 maj 2018 • Uppdaterad 25 november 2021

Lars Leijonborg har inte av­satt många be­stå­en­de in­tryck, trots sina näs­tan 50 år i of­fent­lig­heten. När han nu sum­merat sitt ”halv­se­kel i po­li­ti­ken” gör han det un­ge­fär som han fram­stått som par­ti­le­da­re – se­riös och grund­lig men gans­ka färg­lös och trå­kig. Ändå är hans me­mo­arer Kris och fram­gång (Eker­lids för­lag) alls inte oin­tres­santa.

Upp­lägget är värt be­röm. Det följer inte en strikt kro­no­lo­gi utan är upp­delat äm­nes­vis. Lei­jon­borgs största fram­gång – för­vand­lingen ”från los­er till Leijonkung”, som han själv döpt ka­pi­tlet till – in­leder där­för boken.

Annons

Lars Lei­jon­borgs första kon­takt med po­li­ti­ken var som vakt­mäs­ta­re på re­ger­ings­kans­liet när han var 17 år. Då trodde han nog inte att han skulle åter­komma som ut­bild­nings­mi­nis­ter 40 år senare.

Leijonborg verkar inte ha varit nå­gon kar­ri­ä­rist utan har funnits till hands när det upp­stått tom­rum i po­li­ti­ken el­ler be­hov av en mind­re ra­di­kal kraft. Folk­par­tiets Ung­doms­för­bund kapades av väns­ter­krafter i köl­vat­tnet av 1968-ra­di­ka­lismen med Per Gahrton som ord­fö­ran­de. När en mer bor­ger­lig fa­lang tröttnade lan­serades Lars Leijonborg som mot­kan­di­dat till Gahrton och vann med en rösts mar­gin­al.

Inte hel­ler när han blev par­ti­le­da­re 1997 ef­ter Maria Leiss­ner var han över­ty­gad om sin upp­hö­jel­se. Men, som hans skriver i boken, han hade varit prao i flera år som grupp­le­da­re i riks­dagen (Maria Leiss­ner var inte riks­dags­le­da­mot) och tyckte han kun­de jobbet.

Un­der en stor del av sin par­ti­le­dar­tid var han ifrå­ga­satt. 2001, när opi­ni­onen pekade mot fyra pro­cent, tog den ti­digare par­ti­le­da­ren Per Ahl­mark kon­takt med honom för att få honom att hoppa av till för­mån för Jan Björklund. ”Jag tyckte det var en vid­rig tid”, er­känner han i me­mo­arerna. Men han satt kvar.

Ock­så 2007, när han till ­slut av­gick, kom stark kri­tik ef­ter för­lust­valet 2006 som på­ver­kades av da­ta­in­trångs­af­fären (som han fort­fa­ran­de säger sig helt ove­tan­de om före av­slö­jan­det). Han var ändå in­ställd på att fort­sätta som par­ti­le­da­re och trodde sig klara en vote­ring – men tyckte till slut det var ”ovär­digt” att be­höva ta strid för att sitta kvar.

Den po­li­tiska höjd­punkten var regeringsbildandet 2006 när han blev stats­råd. Ännu större gläd­je var det när han blev ”Leijonkung” i valet 2002. Då för­sökte han bilda en mitten­rege­ring med FP, C, KD och MP. Men det lyc­kades inte. Bit­tert skriver han att ”Gun­nar Hed­lund såg till att Ber­til Oh­lin inte blev stats­mi­nis­ter 1957. Maud Olofs­son såg till att jag inte blev det 2002.”

Re­la­tionen till Cen­ter­par­ti­et verkar präglas av hat­kär­lek. Nål­sticken mot Cen­tern är många i boken. Sam­ti­digt har han för­sökt få till stånd par­ti­sam­man­slag­ning mel­lan FP och C. Han stödde planerna 1973 och han för­sökte få med Maud Olofs­son på ett nytt för­sök 2002-2003 utan fram­gång.

Lei­jon­borgs fram­gångar som par­ti­le­da­re och po­li­ti­ker har inte varit så många un­der de 50 åren. Att ESS kom till Sverige är kan­ske den sak­po­li­tiskt största.

Men han hyllar po­li­ti­ken. Trots myc­ket falsk­spel finns ock­så myc­ket tro­fast­het och kär­lek, skriver han i det av­slu­tan­de ka­pi­tlet. Där­för har han stått ut så länge i po­li­tikens cent­rum.

Yng­ve Sunesson
Så här jobbar Norra Skåne med journalistik: uppgifter som publiceras ska vara korrekta och relevanta. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik.
Annons
Annons
Annons
Annons