Imponerande om ett samhälle av kontraster

Dockan Tove samtalar med sin terapeut, dockan Frida. Tove beskriver hur hon får klaustrofobi av vatten i öronen. Frida hummar, nickar, antecknar och visar en ångestskala på miniatyrwhiteboarden mellan dem. I halvmörkret bakom anas skådespelarna/dockskötarna som ger liv åt dockorna och scenen med sina röster och genom att styra dockornas rörelser.

Här inleds dokumentärdockteatern Det nya riket på Malmö Dockteater där vi sedan i ett ständigt pågående flöde av längre och kortare scener får följa Tovedockan i möten och intervjuer med ett stort antal människor – sin egen familj, biologen Jessica som drömmer om att ge sig ut i rymden, pensionären Hojen som precis har beställt en stjärnkikare, kirurgen Ammar som förlorade hela sin familj under flykten till Sverige, skadedjursutrotaren Emir, tonåriga Ali från Afghanistan som kämpar för att få stanna kvar i Sverige, Emilia som är en principfast handläggare på Migrationsverket och många andra.

Alla de välgjorda dockorna i Det nya riket representerar riktiga röster som dramatikern och skådespelaren Tove Olsson, som också är en av skådespelarna/dockskötarna på scenen, spelat in – både öppet och i smyg. Genom sin röstväv ger hon en mångfacetterad, tankeväckande bild av ett förändrat Sverige där fattigdom, krig och katastrofer kommit väldigt nära samtidigt som klyftorna oss emellan tycks öka,

Runt dockornas monologer, dialoger och möten vävs också ett större sammanhang med hjälp av filmer, musik och ljudeffekter där djur och natur sätts i kontrast till eller jämförelse med mänskligt beteende.

De tre skådespelarna, förutom Tove Olsson även Martin Pareto och Jonatan Rodriguez, ger övertygande liv åt de totalt 15 dockorna och den välgjorda miniatyrvärld de rör sig i. Deras röster anpassas skickligt med tonlägen, dialekter och brytningar och dockornas känslor och rörelser förstärk av deras egna kroppar. De fungerar också lika mycket som effektiva scenarbetare i det snabba skiftet mellan de många scenerna där olika möbelkonstellationer rullas fram och tillbaka i ett väl inarbetat samspel. I en enda scen under hela föreställningen lämnar skådespelarna dockorna och kliver fram och agerar direkt. Då är de kommunrepresentanter under ett meborgarmöte om bostäder åt flyktingar och mötesdeltagarnas riktiga röster spelas upp för oss. Skiftet från dockteater till ”vanlig” teater är effektivt och det aggressiva mötet känns väldigt, väldigt nära.

Det är mycket att ta in under de två timmar och tjugo minuter (inklusive paus) som Det nya riket pågår. Många kontraster att hantera mellan de absurda och det tragiska, mellan olika sorters ångest, mellan längtan efter ensamhet och längtan efter sammanhang och mellan rik och fattig.

När jag lämnar Malmö Dockteaters underjordiska lokal och kliver ut i sommarljuset som fortfarande dröjer sig kvar är jag djupt imponerad över en föreställning som på ett på samma gång splittrat och heltäckande sätt lyckas säga så mycket om vårt nu och våra reaktioner på det. Och som dessutom är fantasifull, stundtals poetisk och vackert och välgjord och starkt berörande på många plan.

Av alla kvällens röster är det en som sätter sig djupare än alla andra, en som så smärtsamt tydligt fångar skillnaden mellan att vara född i vårt samhället och någon annanstans. Det är Alis röst. Den ensamkommande tonåringen från Afghanistan som går från drömmar om ett bättre liv till krossade drömmar och framtidsångest som bara kan hållas i schack med lugnande medicin. I teaterprogrammet kan man läsa att Ali nu befinner sig i Kabul och inväntar svar på ansökan om att få återvända till Sverige på arbetsvisum.