Snart faller du, min favoritstolpe

Sista danskvällen på Björket måste vara lite som ”Sista natten med gänget”. Efter denna lördag är den så kallade vanliga ”kasedansen” slut på detta anrika danshak och en epok går i graven.

Det fanns en tid för mycket länge sedan då man kunde svänga sina då betydligt smalare ben på Björksäter fyra gånger i veckan. Onsdagar var det lite militärrally, fredagarna var favoriten för oss som var lite yngre, lördagarna för dem som var lite äldre och söndagarna var reserverade för dem som ville hålla tidigt kväll.

Jag, precis som många andra hade en favoritstolpe. Ja, nu handlar denna favoritstolpe om en sådan där pelare där man nonchalant stod och hängde med förhoppningen att någon danslysten yngling skulle förbarma sig över en. Min favorit var precis vid ingången, allt för att danscharmörerna inte skulle missa mig.

Utan att skryta ska jag berätta att jag slapp att stå klistrad vid denna pelare. Jag befann mig lyckligtvis för det mesta ute på dansgolvet. Bara så ni vet.

På den tiden slapp den som inte blev uppbjuden att stå där med alla dåliga kamraters handväskor i famnen. Ja, ni vet så där som de gör i gamla filmer. Dessa la man istället lite diskret under en hylla på insidan av garderoben. Och inte en enda gång blev jag bestulen. Om folk var ärligare eller om vi inte hade något som var värt att stjäla kan man ju fundera över.

Jag började att besöka Björket redan som 16-åring. Om jag fick lov att komma in? Självklart inte. Om jag kom in? Varenda gång. Kanske såg jag äldre ut eller så fladdrade jag lite extra med mina blåmålade ögonfransar. (På den tiden hade man gärna blå mascara.)

Med tiden blev det både förfester och efterfester. 70-tal blev 80-tal och man visste precis vilka orkestrar som drog mest folk.

Nu är det ju inte så att dansbandsmusik har varit min genre, men det fungerar attans bra att dansa till. Och det var huvudsaken. I alla fall då.

Många unga, och äldre med för den delen, kan tacka Björket för sin existens. Här har föräldrar dansat tryckare efter tryckare innan de började dividera om de ”skulle gå hem till mig eller hem till dig eller var och en hem till sitt”. I de två förstnämnda fallen är det inte omöjligt att resultatet på sikt blev både äktenskap och barn.

Nu ska man ju inte sticka under stol med att äktenskap säkert också raserats när tryckarna började dansas med fel person. Men det behöver vi ju inte hänga upp oss på. Sådant händer ju även utanför dansgolvet.

Som ni ser var min storhetstid på Björkets dansgolv 70-tal och tidigt 80-tal. Tänk er krulliga hockeyfrillor, typ gruppen Europe. För att inte tala om axelvaddar som kunde knocka alla som var närgångna. Det var höga klackar, stora örhängen och pastellfärger.

Tycker ni att det låter omodernt? Vänta ni bara. Det kommet att komma en tid då dansbanor som Björket kommer att poppa upp igen. Pudellockarna kommer att gunga i takt med musiken och axelvaddarna kommer att peka mot en ljusnande framtid. Kom ihåg var ni läste det först. Och till slut, kära gamla Björksäter, för många av oss kommer du alltid att lysa i ett nostalgiskt skimmer. När sista tonen spelats, vila i frid.