Siri Aurdals konst ur två olika perspektiv

Havsvågor fyller Malmö Konsthall i sommarens utställning Continuum. Enorma, stiliserade, men ändå oregerliga havsvågor som skapats av den norska konstnären Siri Aurdal. Efter åratal i skymundan fick hon äntligen – vid 80 års ålder! – sitt internationella genombrott på Venedigbiennalen 2017 med verket Onda Volante (Våglängder).

Detta är, till inte ringa del, konsthallschefen Mats Stjernstedts förtjänst. Under sina år som ledare för Kunstnernes hus i Oslo blev han väl förtrogen med Aurdals särpräglade konst – det var för övrigt där hon 1969 debuterade med utställningen Omgivelser.

Det var också Stjernstedt som kuraterade Nordiska Paviljongen på Biennalen 2017 och samtidigt ombesörjde att Onda Volante skulle visas i Malmö sommaren 2018 och då kompletteras med så många verk att utställningen skulle ge en sammanfattning av Auerdals hela konstnärskap. Hög tid!

Vid debuten 1969 hade hennes konstnärliga vision redan fått en fast form, förankrad i gränslandet mellan skulptur och arkitektur. En konst inte bara till lust och inte heller skapad för sin egen skull utan en konst som interagerar med sin omgivning, som ändrar skepnad vid varje ny synvinkel och inbjuder ögat till visuella utflykter och ungar till klängande och klättrande – något som låg i tiden i slutet av 1960-talet.

Den svensk-danske skulptören Egon-Möller Nielsen hade redan på 1950-talet introducerat sina ”lekskulpturer” i tålig betong; 1966 hade Niki de Saint-Phalle tvingat Moderna Museets i Stockholm besökare att tränga sig in mellan benen på den jättelika papier-maché kvinnan Nana för att komma till utställningen Hon. 1967 presenterade Poul Gernes sin stora pyramid ”där folk bara skulle kunna hänga” och som nu, omsider, fått sin permanenta plats i Wanås skulpturpark. Sociala skulpturer låg helt enkelt i tiden.

I tiden låg också framväxten av den norska oljeindustrin som i sin tur genererade nya material, bland annat plexiglas och förstärkt glasfiber som formats till stora cylindrar som kunde sammanfogas till pipelines. Cylindrar som Aurdal klöv på längden och svetsade samman på nytt till väldiga ”frusna” vågformationer – lekskulpturer i megaformat. Också plexiglaset kom till användning.

Färgat blått, gult och orange, grönt och rött hänger stora, oregelbundet formade flak ner från konsthallens tak, skapar i nära samarbete med Anselms oförlikneliga konsthallsbyggnad en kolossal mobil labyrint som erbjuder ständigt nya upplevelser av rörelse och transparenta färger. De första plexiverken skapade hon redan 1968, de senaste 2016.

Utställningens samlingstitel, Continuum, är betecknande. Aurdals konstskapande är en fortgående process präglad av en konsekvens och kontinuitet som ytterligare understryks av de skisser och arbetsprov som också visas på utställningen.

Den visuella skönheten i Aurdals skulpturer ”drabbade” också den norska fotografen Eline Mugaas då hon råkade finna ett svartvitt foto från Aurdals utställning Omgivelser 1969. Det blev upptakten till ett alltjämt fortgående, fotodokumenterat, forskningsprojekt om Aurdals konstnärskap som bland annat resulterat i den sinnligt vackra boken Siri Aurdal by Eline Mugaas

Fotografier ur boken jämte några av Aurdals skisser och arbetsprover har av Mugaas fogats samman till en installation som visas i Gallerigången på Skissernas museum.

För sommarens huvudutställning på Skissernas museum svarar den miljöengagerade duon (Mats) Bigert & (Lars) Bergström. De senaste ca 30 åren har de ägnat åt att i gränsöverskridande arbetsprocesser kartlägga, synliggöra och om möjligt förklara olika former av extremväder och hur livet på jorden påverkas.

Den pågående utställningens titel – The Weather War – är hämtad från en film från 2012. Den är 57 minuter lång. Fascinerande, skrämmande och tankeväckande. Den tål att ses både en och flera gånger.