Livslögn som barhäng

Scen/recension

Ute i den ljumma kvällen möter skådespelaren/teaterdirektören Fredrik Gunnarson med en gladlynthet som synkas med den mjuka midsommargrönskan runt hans skapelse Bjärnum stadsteater.

Men inne i teaterdunklet ska snart spelas upp ett möte mellan en man och den lögn som torpederat hans förflutna.

Där har Fredrik kastat lantisattributen och bytt till en urban skepnad. Han har storstadsstuk i klädseln och är hemmastadd i barer både i stan och som nu på landet. Till en början dånar skrattsalvorna när Östen Warnerbring tonar ut i barens högtalare i den ädelskånska visan Det var längesedan man plockade några blommor och när gästen sjunger medi det avslutande ”hejet”.

Nya skratt följer när han radar upp skämt om tysken som frågade efter vägen till Werum och frågade igen: Werum nicht? Men i takt med att alkoholintaget skruvas upp skruvas skratten ner. Den ensamme unge bartendern (Tim Dahlberg) får stå ut med att lyssna till hur gästen ”öppnar sitt hjärta”. Den själsliga demonteringen inleds.

Steg för steg konfronteras publiken med en generation medelålders svenska män, för vilka illusionerna brustit. Vad blev det av drömmarna om snabba pengar, äktenskap, statustyngt hem i Täby (”det var ju inte vem som helst som bodde granne med Fredrik Reinfeldt”) och barn som föddes med väl uträknat mellanrum? Visst, det hade ju fungerat om inte Göran Persson, Stefan Löfven och Reinfeldt sabbat alltihop.

Snaps 1,2,3 och 4 sköljs ner följda av en dundergrogg gin och tonic. Den tyste bartendern häller upp och gästen sköljer ner sig i ett hål av bitterhet, vrede, självömkan och fantasier som gränsar till det paranoida. (”Men hallå, har man inte rätt att reagera när frun stjäl både barn och hus ifrån en?”)

Den slutliga förödmjukelsen återstår. Vem är det nu som öppnar sitt hjärta och för vad?

Fredrik Gunnarson spelar ut den arme förloraren på ett sätt som fångar och skrämmer. Hans desperation tvingar var och en att fundera över svaren på frågor om livets djupaste mening. Om någon är både kraftfull och hjälplös på samma gång så är det Fredriks bargäst, som inser att han gått på en livslögn. Roligt? Ja. Tänkvärt? Absolut. Tragiskt? Dessvärre. Ett vanligt öde? Jag är rädd för det.