”Från början var detta världens undergång”

Härifrån och framåt del 9

Det här är den nionde delen av reportageserien om familjen Jeppsson i Mala utanför Hässleholm. Sedan i början av september 2016 har jag följt Jeanne, Patric och deras gemensamma dotter Patricia. Dessutom Jeannes båda döttrar Jessica och Sara från en tidigare relation.

Jeanne ringde mig i augusti 2016 och frågade om jag kunde tänka mig att fotografera och filma när Patric skulle raka av henne håret. Hon hade redan börjat tappa så smått efter de första behandlingarna med cytostatika.

Det är sommar. Midsommar är här. De flesta av oss helt vanliga människor låter tankarna kretsa kring just den här fredagen som alltid har varit en speciell dag och helg.

Cancern är tyvärr på många sätt en inte allt för ovanlig bekantskap i vår omgivning. När det gäller Jeanne och familjen Jeppsson så kommer eländet hela tiden några steg för nära.

Jeannes dagar ser ungefär ut som för tre månader sedan. Däremot så blir det vi inte kan se sämre efter hand. Smärtan i kroppen och hennes kamp att orka komma upp ur sängen blir värre och värre.

Detta är det nionde reportaget, det andra som blir publicerat just under en midsommarafton. I dag är det döttrarna som berättar om sina tankar, känslor och funderingar kring såväl liv, kärlek som död.

Sara och Jessica är helsystrar som har delat sina dagar tillsammans med halvsystern Patricia. Idag är det deras tur att berätta om den här familjen.

- Vi kanske inte pratar så mycket rakt ut om allt detta. Däremot så pratar vi nog med varandra om mamma och hennes cancer, säger Jessica.

- Jag tror att vi alla anstränger oss på ett annat sätt när det gäller närhet och att hitta vägar att ses och umgås. Kanske var det så förr att vi emellanåt tog varandra för givet på ett trist sätt. Tidigare kunde det gå någon eller några veckor mellan innan vi hördes. Idag hörs vi flera gånger i veckan, berättar Sara.

Sara, Patricia och Jeanne träffas i princip varje dag. De bor bara någon kilometer från varandra. Jessica och hennes familj bor i Perstorp och då blir den dagliga kommunikationen mer naturlig per telefon.

- För två år sedan gick jag i skolan. Idag jobbar jag nätter inom psykiatrin i Vittsjö. Livet är väldigt annorlunda idag jämfört med bara för ett år sedan när allt handlade om cancer, min skola och studenten. Idag känns det enklare och bättre på något vis. Mår jag dåligt så försöker jag jobba extra för att skingra tankarna en aning, säger Patricia.

Sara och Jessica jobbar båda som fransstylister. Det handlar om att ta hand om och utveckla ögonfransar på ett vackert sätt.

- Jag vet inte hur alla andra tänker. Hur gör man den sista tiden bra och vacker? Man vet ju inte vad som händer och det vill man ju inte ens föreställa sig. Jag är glad på dagarna, men oroar mig jättemycket och det förstör och gör ont på kvällar och nätter. Det är svårt att hantera, berättar Sara.

För några dagar sedan gick den älskade hunden Tozzy bort. Detta var en stark sorg som för ett ögonblick tog bort alla tankar från cancer.

- Jag är ju känslig som det är och när Tozzy försvann från oss så gick jag sönder totalt. Men det finns ett liv, ett hus, en hund, barn och en man och det känns bra. Vi har precis köpt ett hus här innan i Mala bara ett stenkast ifrån mamma, berättar Sara.

- Det är lite annorlunda för mig. För bara ett år sedan när jag gick tog studenten så var allt känsligare. Jag kunde gråta och må dåligt av ingenting.

Nuförtiden hanterar familjen detta på ett enklare sätt. De kan prata med varandra i alla lägen och det dåliga måendet får man hjälp med, med någon ur familjen. Om den ene mår dåligt så stöttar den andre.

Patricia bor kvar i huset i Mala. Hon trivs bra här och vill stanna kvar länge till.

- Mamma har blivit gammal i kroppen och känns ibland som en gammal tant. Mamma älskar att jobba och emellanåt så skulle hon vilja ha tolvtimmars pass. Att ta i och röra på sig är en viktig bit av hennes vardag. Hon har tvättat, städat och jobba under hela sitt liv. Det är mamma. Att köra bil, ta ett barnbarn, skjutsa runt och stötta har varit en vardag för oss och henne. Det har varit så hela tiden men plötsligt så är det inte så längre. Mammahjärnan finns kvar men kroppen orkar inte på samma sätt som bara för någon månad sedan, menar Sara.

- Från början hade vi inga svar. Hur hade det spridit sig och hur skulle vi göra för att hjälpa till och stötta. Det har funnits i våra liv ett tag och man tänker inte längre på hur det var innan. Det är kanske fel att säga att man accepterar något som detta men det är lite så det känns, säger Jessica.

Patrik och Jeanne bestämde sig från början att de inte ville tillbringa dag in och dag ut med att söka information via internet. Det skulle bort och inte användas på ett annat sätt än att få full information vid sidan av läkare på sjukhuset. Döttrarna har reagerat på samma sätt.

Häromdagen fyllde Jeannes älskade svärmor och barnens farmor Eva 80 år. Det var en av de stora stunderna den här midsommaren.

- Hon är ju tyvärr inte min och Jessicas farmor på riktigt, men hon har alltid varit en del av oss på flera olika sätt. En snäll och underbar människa och man vill ju inget annat än att fira henne och göra henne glad, menar Sara.