Operaunderhållning i toppklass

Det gäller att kunna sin vampyrologi. Som lekman blir man lätt förvirrad av alla regler, teorier och historiska urkunder.

Den fåvitske rekommenderas att börja med Wikipedia på internet som fylligt reder ut vampyrens historia, från de klassiska antika kulturerna, som alla lämnat efter sig vampyrer av olika slag, fram till den moderna 1800-tals-vampyren – en demonisk aristokrat som har den fula vanan att suga blod och liv ur sina omgivande medmänniskor, enkannerligen unga oskuldsfulla kvinnor – först omnämnd av den italiensk-engelske författaren och läkaren John Polidori.

Denne skapade sin vampyrkaraktär lord Ruthven på intryck från sin vän och gynnare Lord Byron. Den 19-sidiga kortnovellen fångades upp av den tyske författaren Heinrich Ludwig Ritter som skrev skådespelet ”Der Vampyr oder die Totenbraut”. Detta använde skådespelaren Wilhelm Wohlbrück som underlag till librettot för operan ”Der Vampyr”. Musiken skrevs av hans svåger Heinrich Marschner. Operan gjorde succé vid premiären 1823, behöll länge sin popularitet men drunknade så småningom i Lethe.

Nu har Catarina Gnosspelius, verksamhetsledare för scenkonsten och den övriga parnassen på Stiftelsen Läckö slott, dragit upp Marschners Vampyr ur glömskans flod och presenterar den som årets sommaropera på borggården. I söndags var det Sverigepremiär.

Det är alltid vanskligt med operaarkeologi; oftast finns det en orsak till att operor försvinner bort från repertoaren och tiden är mestadels en bra probersten på kvaliteten.

Till de elyseiska höjderna når Vampyren varken i musik, intrig eller poetik. Men operan är ett mycket bra exempel på gott hantverk: musiken är lättförståelig och långt ifrån banal, intrigen korrekt enligt vampyrsagorna och librettot – åtminstone i Catarina Gnosspelius översättning – klarar sig från att snubbla på pekoralets rand.

Men även om råvarorna är medelmåttiga är tillagningen utsökt. Man presenterar en opera med spelglädje, energi och tempo, ytterst välgjord i scenografi, kostym och smink, musikaliskt högklassig och med utomordentligt skickliga solistprestationer. Visst är det underhållning men underhållning när den är som bäst, betydligt bättre än de flesta kvasiintellektuella pretentiösa produktioner som regelbundet dyker upp i operasverige.

Simon Phipps leder den välspelande orkestern med fast hand i högt men balanserat tempo, sätter elegant färg på handlingen och ger sångarna allt stöd de behöver både i de många medryckande ensemblerna och i de balladliknande ariorna. Regissören Johannes Schmid arbetar med det tunga artilleriet: tydliga nyanser, kraftigt utspel och konstant direktkontakt med publiken. Det kanske verkar vara en aning för burdust men det är sådana grepp som måste till för att nå fram till åhörarna i en utomhusföreställning.

Bland solisternas prestationer finns några riktiga pärlor. Hannes Öbergs gestaltning av Lord Ruthven har i stort allt: en vacker plastisk baryton med både känsla och kraft och till det rent utomordentligt skådespeleri: man njuter av den fina rösten, man skrattar när han misslyckas i sina vampyrförsök och man ryser när han lyckas. Vivianne Holmberg använder sin glansfulla sopran till att kreera Malwina med stor musikalitet och tydlig action. Per Lindström visar upp en välkontrollerad tenor i debuten på Läckö i rollen som Aubry – med största sannolikhet ett framtidslöfte liksom mezzon Kajsa Palmér. Även hela den övriga ensemblen förtjänar enbart lovord.

Genom åren har Läckö Slottsopera svarat för ett pärlband av fina operaupplevelser. Årets uppsättning är inget undantag. Nu är det bara att vänta på vad 2019 kommer att erbjuda.