Hon fick drömjobbet på Dunkers

Vi träffar Gunilla Lewerentz bara några dagar efter att det offentliggjorts att hon blir chef för Dunkers. Hon tillträder dock inte jobbet förrän i oktober, så hon vill inte bli intervjuad där inne. Det skulle inte se bra ut, eftersom hon ännu inte presenterat sig för personalen där, berättat om sina idéer och lyssnat på deras.

Så vi håller oss utanför.

Drömjobb, alltså.

– Jag sökte det redan 2014, berättar hon.

Hon ser jobbet som en möjlighet att kunna blanda praktiskt kulturarbete med chefandet, att vara mitt i det allt handlar om.

– Jag har valt att jobba nära de förtroendevalda. Jag har trivts med det, men med tiden har jag känt att jag kommit ganska långt från kärnverksamheten.

– Och det har jag saknat, att bara öppna dörren, så är man mitt i den verksamhet man jobbar med.

Hon berättar att när hon var ung – hon växte upp i Malmö – hade tre spår hon kunde tänka sig:

– Antingen lärare, psykolog eller teater.

Men riktigt säker på vad hon ville var hon inte. Nosade på socionom och psykolog, arbetade en hel del på restauranger i Lund.

När hon gick en utbildning till dramapedagog i Ljungskile hade hon hittat rätt.

– Det kombinerade psykologi, pedagogik och teater på ett sätt som jag tyckte om.

Hon började frilansa som dramapedagog i Malmö och Lund, i skolor och studieförbund.

Hon erbjöds jobb på den klassiska Studioteatern i Malmö, på sin tid Sveriges största amatörteaterförening. Den gjorde flera uppmärksammade uppsättningar, där ofta kända etablerade skådespelare deltog. 1996 lades Studioteatern ner och då var Gunilla en av de som såg till att bilda MAF, Malmö amatörteaterförening, en paraplyorganisation för amatörteatrar. För att ta vara på den kunskap och materiella resurser som skapats tack vara Studioteatern – nu kunde medlemsföreningarna ta del av det.

Så följde en period på ett helt annat spår. Gunilla Lewerentz fick barn och tillsammans med en svägerska – en operasångerska – startade hon en sushirestaurang i dåvarande Saluhallen i Malmö.

Men båda saknade det de sysslat med innan, och det var en av anledningarna till att de ändå sålde sin restaurang.

Gunilla började jobba på Drömmarnas hus, ett ständigt pågående kulturprojekt i Rosengård i Malmö. Där var hon med om att bygga en barn- och ungdomskulturdel med teaterproduktioner, kurser och öppen verksamhet.

Efter två år gick hon vidare till kulturförvaltningen i Malmö. 2009 gick fick hon jobbet som sektionschef för Garaget i Malmö, ett bibliotek och kulturhus där man jobbade mycket med att brukarna skulle ha stort inflytande över verksamheten.

Hon har också jobbat som både enhets- och avdelningschef i några av Malmös stadsdelar, där hon ansvarat för kultur, fritids och stadsutvecklingsfrågor.

De senaste två åren är det Staffanstorps kommunala organisation hon verkat i.

Men till hösten ska hon alltså börja pendla norrut i stället – hon är för övrigt inte främmande för att flytta till Helsingborg.

– Min relation till medarbetare och kollegor är grunden till allt. När jag möter personalen kommer det att vara rätt genomtänkt, hur jag lägger upp det.

– Jag har visioner och jag har idéer, men för att de ska kunna genomföras och bli riktigt bra måste de dockas med det som redan finns. Jag har stor respekt för det.

I det sammanhanget säger hon också att hon är medveten om att det finns många starka åsiktskrafter runt Dunkers kulturhus:

– Dem måste jag lära mig hantera, parera, navigera i.

– Det är en av mina starka sidor, tror jag, att jag har väldigt lätt att hitta en riktning i en stor komplexitet, att se hur man kan gå vidare, vad som leder framåt.

En planering finns ju redan för Dunkers. När börjar besökarna märka av att det är Gunilla Lewerentz som är chef på Dunkers?

Ja, inte för tidigt – hoppas hon.

– Jag har en viss otålighet i mig som person, en otålighet som jag måste stävja ibland, för jag vill göra ett grundligt arbete. Säg om något år.

Är då Gunilla själv en kulturkonsument?

– Ja, men inte så mycket som jag skulle vilja. Det senaste jag var på var Bob Hansson – helsingborgare, faktiskt – på Blå båten i Malmö.

– Jag tycker bättre om de lite mindre sammanhangen – men det är kanske åldern. Jag älskar musik, gärna det som är lite udda – det gör inget om det skaver lite.