Klurig deckargåta i Conan Doyles anda

”– Du räknade ut det fint! utropade jag med oskrymtad beundran. Det är en lång kedja, men varenda länk håller.”

Så säger dr Watson till sin vän, mästerdetektiven Sherlock Holmes, i slutet av Conan Doyles novell De rödhårigas förening från 1891.

Så skulle vi läsare också kunna utbrista till kommissarierna Van Veeteren och Barbarotti och deras medhjälpare när deckarpusslet slutligen är lagt i Håkan Nessers nya roman De vänsterhäntas förening. Förutom att titeln ger associationer till Conan Doyles novell så presenterar den nämligen också en, till och med för Nesser, ovanligt klurig deckargåta i sann och naturligtvis helt osannolik Holmesanda. Så klurig är den att den till och med kräver att Nesser dammar av kommissarie Van Veeteren efter 15 års frånvaro från boksidorna och dessutom låter honom möta sin mer sentida hjälte, svenska kommissarien Gunnar Barbarotti från Kymlinge på Van Veeterens hemmaplan i Maardam 2012.

Allt börjar dock långt tidigare när två elever, Marten Winckelstroop och Rejmus Fiste, i fröken Bolsters klass i Oosterby folkskola bildar De vänsterhäntas förening 1957. Det gemensamma för grundarna är att de är vänsterhänta, att fröken Bolster försöker bota dem genom att knyta en handske stoppad med tagel runt deras vänsterhänder och att de inte passar in bland sina klasskamrater.

Med tiden utökas föreningen med fler medlemma och blir också inblandad i en tragisk händelse som sätter spår i alla föreningsmedlemmars liv. 1991 samlas de för en återträff på Mollys pensionat i sin gamla barndomsby och då brinner pensionatet ned till grunden och alla utom en av medlemmarna, Qvintus Maasenegger, brinner inne. Qvintus är i stället spårlöst försvunnen och tros vara mördaren. 2012 hittas dock hans lik nedgrävt i närheten av det nedbrända pensionatet och det blir det egentliga startskottet för Nessers deckare.

Som vanligt är det läsnjutning att befinna sig i Nesserland igen – landet med kluriga orts- och personnamn, stillsamt berättande, stillsam humor och knivskarpa människoiakttagelser. Det är också efterlängtat att återse den buttre Van Veeteren.

Hans liv som någorlunda nöjd pensionär i Maardam, som antikvariatsinnehavare och som djupt förälskad i Ulrike Fremdli tycks ha rullat på som vanligt under de 15 år som gått sedan Fallet G.

Han är också, åtminstone utåt sett, ganska motvillig till att bli inblandad i en polisutredning igen men eftersom han själv en gång misslyckades med mordbranden och eftersom det pensionat där han och Ulrike i hemlighet ska fira hans 75-årsdag ligger nära platsen för branden och det nyupptäckta liket går det naturligtvis inte att motstå. Ulrike tar också gärna på sig rollen som Van Veeterens Watson och deras måltider och vandringar fyllas av diskussioner kring olika lösningar på gåtan. Vem tog livet av medlemmarna i De vänsterhäntas förening? Och varför?

Van Veeterens gamla poliskollegor Münster, Moreno och Jung är också del av utredningen liksom kommissarie Radovic från Oosterby och den pensionerade Oosterbykommissarien Wilkerson. När så småningom också Gunnar Barbarotti och hans vapendragare, och eventuellt nya kärlek, Eva Backman infinner sig från Sverige där en person och ett ytterligare ett lik med koppling till fallet finns gnuggas det geniknölar i stor mängd.

I detta gnuggande ligger tyvärr också ett litet problem. Varenda aspekt av fallet diskuteras nämligen i olika omgångar med olika personer och det blir väl mycket upprepningar och samtal som inte leder någonstans alls. Även om jag alltid har uppskattat Nessers förmåga att sätta samtal och tänkande före action och ändå skapa spänning så blir det lite för mycket av det goda här. Eller rent av ett par kloka poliser för mycket.

Trots omtagningarna och ett överdrivet omfång (544 sidor) är De vänsterhäntas förening ändå en charmig sträckläsare.

Och den som kanske precis sagt adjö till sköna semesterdagar och är i behov av lite extra glädje i vardagen kan ta fasta på Sherlock Holmes svar på Watsons beundran i slutet av De rödhårigas förening: ”- Jag blev räddad från tristessen, svarade han gäspande.”

Det blir man definitivt i Håkan Nessers sällskap också.