Birgit Nilsson-konsert som borde bli tradition

Birgit Nilsson-museets vd Gitte Lindström Harmark sade inför den här hyllningskonserten att det kändes som om operan hade flyttat hem, när man på det här sättet tog musiken till Birgit Nilsson och inte Birgit Nilsson till musiken.

Det stämmer väl med konsertupplevelsen: man kände sig nära Nilsson, både musikaliskt och nära den person man får lära känna om man besöker museet.

Att kalla in Birgit Nilsson-stipendiater för att sjunga på hemmaplan under hundraårsjubileet är passande: Nilssons intresse för att främja andra duktiga sångares karriärer var stort.

Att sjunga utdrag ur operor Nilsson har sjungit huvudrollen i fungerade för den blandade publiken: både operanörden och den som ville vara med och hylla traktens stora dotter fick vad de kom dit för.

Malin Byström har alltid varit en tekniskt duktig sångare och haft en generös konsertpersonlighet. Under de senaste åren har ytterligare något fallit på plats och gett rösten nya färger.

Det klart silvriga samsas nu med ett varmt mörker som hjälper henne att måla komplexa rollkaraktärer som Salome och Fältmarskalkinnan. Man ska inte dra för många växlar på några utdrag på en highlightskonsert, men Byström och Tosca verkar gjorda för varandra, gissningsvis både vokalt och temperamentsmässigt. Det är bara att avundas Frankfurt hennes kommande debut i rollen.

Karl-Magnus Fredrikssons baryton är njutbar i sin lyriska svärta som Scarpia, samt resistent mot åskmuller, vilket behövdes eftersom vädret bestämde sig för att spela en biroll.

Dock att det hade viss dramatisk sensibilitet och valde hotfullt muller till Scarpia och Tannhäusers kval, men sol till Elisabeths bön till jungfrun ur Tannhäuser, där Christina Nilsson gjorde sin namne Birgit stolt, med en luftig höjd.

I utdragen från Rosenkavaljeren bidrog den norske sångaren Adrian Angelico förutom med en vackert fyllig mezzosopran också med en valpigt charmig grabbighet som den unge Octavian på scenen och återskapade med små gester karaktärens sceniska tvehågsenhet.

Tekniken fungerar så väl den kan fungera i ett tält på en skånsk åker med åskmuller i bakgrunden. Att sätta mikrofon på operasångare är alltid en besvikelse: konstformen skapas delvis av upplevelsen av sångarnas naturliga röster projicerade i det teaterrum de befinner sig i.

Kommer Helsingborgs symfoniorkesters krispiga spel under Patrik Ringborgs ledning till sin rätt med knarrande notställ, flaxande tältdukar och burkighet i ljudsystemet? Kanske inte, men söker man perfektion och precision får man gå på ett annat evenemang än en utomhuskonsert på en åker.

Det kompenseras väl av entusiasm, charm och gott humör. Konceptet är mycket lyckat. Solister i världsklass, varenda körsångare som Bjäre kan uppbåda och en lätt, men kännbar, doft av koskit som driver förbi i de vackra omgivningarna – mer Birgit Nilsson än så får man inte för pengarna.

Detta är givetvis en jätteapparat att anordna, men arrangörerna och Birgit Nilsson-museum bör överväga att se detta som början på en återkommande tradition och inte en engångsföreteelse.

Birgit är inte med oss längre, men närvarande, det var hon.