Alexander Grove som spelar Don José och Emma Sventelius som spelar Carmen repeterar inför premiären på ett lastbilsflak.

Carmen på flaket – solisterna är behållningen

Recension Carmen, kanske världens mest älskade opera, definitivt den mest sönderspelade och uttjatade. Förmodligen också den som utsatts för flest klåfingriga bearbetningar, en del mycket lyckade och andra rent förfärliga.

Och nu presenterar Malmö Opera en version som ska turnera över hela Skåne under hösten med avstickare till Skövde och Kalmar. Man börjar med en version på ett lastbilsflak på fem platser i Malmö. I lördags var det premiär på Limhamns torg där föreställningen fick dela plats med en livlig, myllrande och ganska högljudd loppmarknad. Inte den mest lyckade platsen att ta del av en seriös opera men onekligen gav det en speciell accent. Att sedan en rejäl regnskur fick publiken att prassla med regnkläder och vad värre var vifta med skymmande paraplyer blev ytterligare ett inte helt angenämt moment.

Men besvär är till för att övervinnas och den stora publiken fick uppleva en ganska annorlunda Carmen i den danska regissören Anne Barslevs bearbetning. ”Poetisk” kallas den i Malmö Operas förhandsinformation. Kanske det men nog är originalet mer poetiskt. ”Feministisk” är också en benämning som förekommit och det är absolut mer träffande men det gäller även den ursprungliga historien; det var mycket de tankegångarna som fick 1800-talspubliken att förfasa sig: att en kvinna kunde bete sig som en vanlig karlslok – få sitt kärleksobjekt att tappa allt sans och förnuft och sedan dumpa vederbörande till förmån för en ny fling.

Anne Barslev har skurit försiktigt i handlingen. Don José är ordningsvakt, Carmens profession mer odefinierad, tjurfäktaren Escamillo har blivit en tredjeklassens uppvisningsboxare med mer käft än kraft (det blev han också i Hammersteins Carmen Jones). Hon har behållit intrigen med smugglarna, men låter operans paradhit Toreadorarian försvinna i några instrumentala passager och Seguedillan bli en antydning, om ens det.

Musikaliskt ersätts orkestern med en trio med accordeon, cello och klarinett. Musikerna är verkligen skickliga och ensemblen räcker till som ackompanjemang till sångarna men orkesterpartierna blir onekligen en aning urvattnade. Det hade kanske varit lämpligt att stryka undan en del av dem.

Av solisterna står Emma Sventelius i en klass för sig. En ung, bärig, klangrik mezzo som antagligen kommer att utvecklas till något verkligt stort, en stark scennärvaro och avmätt, trovärdigt agerande. Det ska bli mycket intressant att följa hennes karriär, kanske en Brünnhilde i vardande?

Alexander Grove gör en mycket bra Don José med klangrik välbalanserad tenor med kraft ända upp i höjden. Han låter figuren bli en i grunden hygglig karl som låter förståndet ramla ner i byxorna och sedan drabbas av mordlust när han känner sig snuvad på konfekten – något som förekommer även i vår så kallade moderna tid men ansågs mer ursäktligt vid tiden för operans tillkomst.

Rent ljuvlig sopransång och tydligt agerande bjuder Sara Swietlicki på i rollerna som Micaela och Frasquita. Även de övriga solisterna svarar för mycket habila prestationer och körpartierna lät riktigt bra. (Dessa kommer att ersättas med en inspelning vid inomhusföreställningarna.)

Det är de duktiga solisterna som bär upp den här versionen av Carmen. Men visst hade det varit mer givande med något helt nyskrivet än ännu en version av en uttjatad 1800-talsopera.