Att skilja ett barn från sina föräldrar

Det har väckt uppmärksamhet på sista tiden att Försäkringskassan tolkat LSS-lagen strängare och skär ner på personlig assistans även för mycket sjuka barn, som till exempel behöver hjälp att andas – det mest grundläggande för att kunna överleva.

Alla som har kommit i kontakt med assistanssystemet i någon form vet att det kostar enorma summor och slår ojämnt. Vissa får väldigt mycket hjälp, medan andra får mindre än de behöver. Att se över och reformera ett system som har blivit ohållbart dyrt måste ske. Det låter däremot helt orimligt att flera kommuner bygger boenden för barn som inte kan få assistans. Vissa barn kräver så mycket vård bara för att överleva att det inte går att förlita sig på att föräldrarna ska klara det utan att brännas ut. Men att sätta minderåriga på hem, eller barnboenden som man kallar det i det här fallet, är ett stort steg tillbaka för hur man behandlar funktionshindrade och sjuka barn i Sverige. I nuläget gäller detta ett fåtal barn. Innan det blir standardförfarande, så måste man ta ett steg tillbaka och fundera över vad det innebär att skilja små barn från deras föräldrar och en trygg hemmiljö, även med de bästa intentioner. Det känns oundvikligt att ett svårt sjukt barn traumatiseras av att inte kunna ha föräldern i sin närhet i en trygg hemmiljö. Det är ovärdigt ett progressivt land med god ekonomi. Om det blir barnboenden som ersätter assistansen är det djupt sorgligt.