Äntligen uppe på toppen Uhuru Peak på Kilimanjaro. Mauro Puglisi, Roberto Finoli, Johan Persson, Carina Persson, Pernilla Hedlund, Jan-Erik Rosenqvist, guiden Josef och Alexandr Letnikov.
Roberto Finoli, Pernilla Hedlund och Jan-Erik Rosenqvist hemma på svensk mark igen.
Pernilla Hedlund på väg mot toppen.
Lite halvklättring blev det allt. Roberto Finoli och Pernilla Hedlund bland sina klätterkompisar.
Det gäller att både sova och att vänja sig vid höjden.
Moln och snö lite grann från ovan.
Kilimanjaro är en vulkan i Tanzania.
Den sista biten upp till toppen var riktigt jobbig tyckte Pernilla Hedlund.

Stundtal tuff vandring för att nå Kilimanjaros topp

Ett uttryck lyder att du ”klättrar upp för ett berg bara för att det är där”.
I sommar begav sig ett gäng från Hässleholm med omnejd iväg för att vandra upp till Kilimanjaros topp. Men de passade även på att hälsa på kontinentens vilda djur.

5 895 meter över havet. Högre än så kommer man inte i Afrika om man fortfarande vill ha markkontakt.
Kilimanjaro ligger i Tanzania och är en slocknad vulkan. Det lär vara världens högsta fristående berg vilket innebär att det inte ingår i någon bergskedja.
Pernilla Hedlund och Jan-Erik Rosenqvist från Hässleholm och Roberto Finoli från Kristianstad var tre personer som under ett par veckor i somras tog flyget ner till Tanzania för utmana både sin fysik och sitt psyke. För att ta sig upp för Afrikas högsta berg behövs inte bara mycket fysisk träning. Den mentala biten betyder oerhört mycket.

Gänget från Hässleholm deltog i en grupp på sammanlagt elva personer som tillsammans med ett team på 32 personer (varav fem var guider) under en veckas tid skulle ta sig både upp ner för berget.
Pernilla, Jan-Erik och Roberto berättar hur de förberedde sig i ungefär ett halvår inför resan.
Det blev åtskilliga vandringar upp och ner för Galgbacken i Hässleholm, långvandringar och övernattningar utomhus för att prova utrustningen.
– Jag provade att sova på balkongen en natt, berättar Roberto. Det slutade med att jag fick köpa en varmare sovsäck.
– Som träning inför resan gjorde vi även en 18 kilometer lång nattvandring med pannlampa på Österlen, berättar Pernilla. Vi fick halvspringa den sista biten för att hinna fram till soluppgången i Haväng klockan 4:45.
Även att packa var en utmaning berättar Pernilla.

– Det var extra svårt med tanke på att vi passerade fyra klimatzoner. I ryggsäcken som man själv bar hade jag bara det jag behövde för dagen samt tre liter vatten. Var alltså tvungen att komma ner i 15 kilo. Jag vägde väskan flera gånger och det blev inte många gram under 15 kilo då den var färdigpackad. Bärarna kunde ta ett visst antal kilo, men resten var man tvungen att orka bära själv.
Andra saker att tänka på var rätt kläder och framför allt vandringskängor som funkade under alla de nästan 6 000 höjdmetrarna.
Funderingar på hur de skulle klara den tunna luften på hög höjd fanns också hela tiden i bakhuvudet. Vem som klarar den höga höjden vet man inte innan.
Pernilla som aldrig tidigare vistats på så hög höjd berättar att hon inte reagerade nämnvärt. Annars var huvudvärk den vanligaste reaktionen.

Trion berättar också hur viktigt det var att dricka väldigt mycket trots att man inte var törstig. Den torra luften på så hög höjd gör att mycket vätska förbrukas.
Gruppen anlände först till staden Moshi som ligger vid foten av Kilimanjaro. För att hinna med fick de färdas med buss upp till en platå där de kunde påbörja vandringen.
Det finns flera leder upp till toppen och den här gruppen valde en längre variant, mycket för att få en längre acklimatiseringstid.
Vägen upp går genom tropisk vegetation, gräsmark, lavafält och till slut glaciär. Stundtals var det en mycket tuff vandring trots att det inte innebar någon direkt klättring.
Både Pernilla, Jan-Erik och Roberto lovordar sina guider och bärare. Förutom att de såg till att allt material kom med upp fanns de ständigt vid vandrarnas sida för att se om de mådde bra.
– De var alltid glada och måna om oss, berättar Pernilla.

Gruppen hade till och med sig två toaletter som bärarna bar på. Ryktet om toaletterna som fanns längs berget fick dem att inse att det var väl investerade pengar.
En bärare med tre fack ägg längst upp på packningen visade att det inte handlade om några nybörjarbärare.
Toppbestigningen inleddes strax efter midnatt. När gruppen nådde Stella Point på 5 756 meters höjd valde två att stanna kvar och vänta. Efter cirka åtta timmars vandring nådde både Pernilla, Jan-Erik och Roberto toppen.
Alla tre intygar att det inte var någon barnlek att ta sig upp. Det var jobbigt, men envisheten tog överhanden.
– Jag tycker att kylan var det allra värsta, förklarar Jan-Erik.
De kraftiga vindarna gjorde att kylan också upplevdes som mycket värre än vad termometern visade.
– Jag var rejält andfådd under den sista delen, tillägger Roberto.

– Jag ville så jättegärna upp på toppen, berättar Pernilla. Men jag vet inte om jag hade kunnat motivera mig till att göra det en andra gång.
De intygar att de stärkte varandra genom att vara en väl sammansvetsad grupp. Det blev många skratt även om den sista biten krävde mycket koncentration.
När de gav sig iväg på natten i och med den sista etappen kunde de en slingrande ljuskedja uppe på berget. Det var andra vandrare som redan gett sig iväg med sina pannlampor.
Att ta sig ner igen gick på en dag, men även det gav träningsvärk på grund av lutningen. Den tropiska skogen som de missat på uppvägen fick de uppleva nu i stället.
Och innan de återvände till Sverige passade gruppen på att åka på safari och besöka byar ute på den afrikanska landbygden. Ett bra sätt att smälta att man varit på toppen av Afrika.