Mästerlig Ferrante om en sorglig och gåtfull huvudperson

Redan för tjugo år sedan, långt före Neapel-tetralogin, gav Elena Ferrante ut tre korta, koncentrerade romaner på temat mal d’amore, som närmast kan översättas med kärlekssjuka. Efter de fantastiska romanerna om Elena och Lila har uppmärksamheten riktats även mot dessa romaner, som i rask följd översatts till svenska.

Efter Dagar av ensamhet och Plågsam kärlek kommer nu den tredje av romanerna, Skuggan av en dotter, en kanske oundviklig men inte helt lyckad översättning av La figlia oscura, Den dunkla dottern.

De tre romanerna är självständiga men hänger ändå intimt samman. I alla tre står en medelålders kvinna i centrum. Hon beskriver sig själv och sin situation i jagform, och alla tre kvinnorna har svåra problem med mor och dotter-relationer, med kärleken och delvis utan att inse det själva med manssamhället.

Alla tre formulerar sig med Ferrantes klara, intellektuella skärpa men deras handlingar skevar oroväckande mot den där skärpan.

Det gäller särskilt Leda, jagberättaren i Skuggan av en dotter. Hon är en frånskild akademisk lärare med två vuxna döttrar, som valt att flytta till sin pappa i Kanada. Leda är i all sin skenbara intellektuella klarhet en ruskigt obehaglig person.

Hon trivs med att vara ensam och självständig och har just kommit till en badort i Kalabrien för att vila och arbeta. På stranden börjar hon iaktta en ung mor och hennes lilla dotter, som tycks ha ett väldigt fint förhållande. De leker tillsammans med dotterns docka, som flickan påtagligt är oerhört fäst vid. Till flickans stora sorg och resten av hennes familjs stora bekymmer försvinner dockan. Till läsarens förfäran visar det sig att Leda tagit den. Nu utvecklas en intrikat relation mellan Leda och flickans mor, och här ska inte avslöjas hur det hela avlöper. Samtidigt avslöjar också Leda under sina självanalyser mer och mer av sitt förhållande till de egna döttrarna. Det är inte så vackert, och läsaren får snart full förståelse för att döttrarna valt att fortsätta sina liv i Kanada, långt från modern, som de ändå håller nära telefonkontakt med.

Skuggan av en dotter är en raffinerat skickligt komponerad roman. Ferrante placerar med jämna mellanrum ut överraskningseffekter som i en bättre detektivroman, och gåtan är inte bara den konkreta intrigen utan också Leda själv.

Hur har hon kunnat bli så här emotionellt störd? Varför kolliderar hennes rimliga behov av att hävda sig som självständig kvinna med hennes förmåga till emotionell kontakt med sina döttrar och med andra kvinnor?

Männen befinner sig i skuggan i den här romanen, men det är en hotfull skugga. Leda är en sorglig och gåtfull huvudperson, tecknad med mästerlig hand av Elena Ferrante.