Annons

Språklig lekfullhet i underhållande roman

Litteratur/recension Clemens Altgård har läst Maja Lundgrens science fiction-roman Den skenande planeten.
Publicerad 7 september 2018 • Uppdaterad 24 november 2021

Maja Lundgrens Den skenande planeten är en sciencefictionroman som skildrar såväl en utopi som en dystopi. I tidigare romaner har Maja Lundgren besökt antikens Pompeji, skildrat maffiastrukturer i såväl Italien som Stockholms kultursfär och satiriserat den urbana medelklassen.

Nu blir framtidsskildringen ett sätt att reflektera över världens tillstånd idag.

Annons

Först ställs det upp en motbild till livet på jorden. På berättarens hemplanet Zarmina råder det fullständig harmoni. Bilden av ett paradis målas upp. Invånarna härstammar från jordborna, men har via en koloni på Mars kommit till en bättre planet. Tillståndet före syndafallet har återskapats.

Utvecklingen har gått så långt att sex och våld har avskaffats helt. Barn skapas med en 3D-skrivare. De uppfostras sedan av personer som verkligen är motiverade att fokusera på vad som är bäst för barnen. Arbete krävs inte eftersom det finns mat överallt på planeten.

Skriftspråket är också avvecklat, får läsaren veta, och istället ägnar sig invånarna åt att memorera och recitera klassiker ur minnet. En reflektion jag gör är att det tycks märkligt att skrift är helt avskaffad i en civilisation som använder datorteknik för barnalstring. Likaså finns kommunikation med jorden och något slags mottagare för nyheter från Tellus.

Vem programmerar apparaterna om ingen kan skriva, tänker jag. Men en så nördig invändning har liten betydelse i sammanhanget. När Maja Lundgren släpper loss sin fantasi så rycks jag ändå med som läsare.

Helt annorlunda livsvillkor råder på Jorden där det fjärde världskriget nyligen utkämpats. Nu råder fred, men nationerna styrs av ledare som närmast påminner om gangsterbossar. Det förekommer en diktator som kallar sig Moctezuma och som försökt återupprätta det gamla aztekimperiet. Fixering vid ursprung, rötter och historicism råder i denna mörka framtidsvärld.

Men flertalet statsöverhuvud på jorden är kvinnor, vilket alltså inte innebär att deras ledarskap präglas av mildhet och godhet. Det här är sannolikt Maja Lundgrens sätt att ifrågasätta de feministiska riktningar som sätter överdriven tilltro till något slags biologisk godhetsessens hos kvinnor.

Visserligen finns det högteknologi på jorden, men de flesta jordbor lever i misär. Till denna sorgliga jordkula anländer berättaren Ki, som sändebud från Zarmina, för att hålla tal vid en global fredskonferens. Inledningsvis plågas Ki av spacelag efter den långa resan från hemplaneten som är belägen i Vågens stjärnbild.

Det blir inte lättare av att Ki, som är van vid ”långprat”, det vill säga utförliga, fullständiga meningar och utsagor, möter jordbor som uttalar korta, fragmentariska repliker. Hennes guide Pierrehumbert har ett datorchip inbyggt i hjärnan och plågas svårt av att hans uppkoppling till Mundus mindspeak (ett slags internaliserat internet) slutat fungera som tänkt.

Så småningom får Ki ett nytt uppdrag, nämligen att söka upp två försvunna fredshjältar. Här hade en annan författare satt igång det beprövade thrillermaskineriet, men hos Maja Lundgren har intrigen en underordnad betydelse. Det kan säkert upplevas som irriterande för vissa läsare som är vana vid spänningsdriven litteratur. Men ett finurligt slut har Maja Lundgren i alla fall åstadkommit.

Sammanfattningsvis så är det den språkliga lekfullheten som gör det så underhållande att läsa Maja Lundgrens roman. Den skenande planeten kan också läsas som ett slags allegori över tillståndet i samtiden. Det är en mycket egensinnig, lite skruvad, men synnerligen läsvärd sciencefictionroman som Maja Lundgren har åstadkommit.

bild 1/3
Maja Lundgren. Foto:TT
Maja Lundgren. Foto: Stefan Tell
Maja Lundgren. Foto:TT
Fakta:

BOK

Den skenande planeten

Författare: Maja Lundgren

Förlag: Albert Bonniers

Clemens Altgård
Så här jobbar Norra Skåne med journalistik: uppgifter som publiceras ska vara korrekta och relevanta. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik.
Annons
Annons
Annons
Annons