Rakknivsvasst om Julies fortsatta liv

Strindbergs Fröken Julie har uppförts i en mängd olika tappningar och varianter sedan den först spelades i Köpenhamn 1889. Men aldrig har Julie, som i Eva Ströms roman Rakkniven, fått överleva den fatala midsommarnatten.

Men det får hon alltså, och inte bara det. Hon stiger som en fågel Fenix ur sin egen aska och skapar om sig själv efter egen fason.

Den uttråkade, osynliga kvinnan som lever sitt liv som i en roll där hennes kön och hennes ställning bestämmer intrigen, blir till något nyttigt. Hon blir till det hon skulle ha behövt vara, för att inte bli förförd av betjänten Jean.

Men vägen till frihet och självständighet går genom ett stålbad av händelser så otäcka att det är ett under att hon överlever. En tid på sinnessjukhus där hon snurras i en snurrstol förändrar henne radikalt.

Hon blir empatisk, får insikter hon aldrig haft som skyddad överklassflicka. Och hon blir stark och hård, samlar det svåra i sig och uppmanar sig själv att smida en mental kniv, att skära sig ut med.

Eva Ström berättar trovärdigt, med en rakknivsvass skärpa. Det är korta meningar som på ett precist, journalskriftligt sätt förklarar händelseförloppet. Det är kroppsligt med fokus på de kvinnliga funktionerna. Man ser läkaren Ström bakom prosan. Samtidigt är tankeströmmen poetisk och musikalisk, och man ser poeten Ström.

Det hemska övergår i ett bättre liv. Julie träffar vänliga människor, människor som är empatiska, praktiska och välmenande. En erfarenhet hon inte haft innan. Hon sänker sig visserligen i klass, från överklass till borgerlig entreprenör. I själsligt hänseende höjer hon sig dock betydligt. Men hela tiden finns den där, kniven, liggande i kappsäcken som en väg in eller en väg ut.

Historien rullar fram med tidstypiska referenser som ger färg och liv. I den senare delen av romanen blir dock berättandet mer övergripande, mer kronologiskt, och förlorar därmed något i närhet. Julies känsloliv blir suddigare i takt med att hennes liv blir bättre, som om hälsan tiger still.

Ändå är det spännande att se hur den, i Strindbergs pjäs så illa behandlade kvinna, får det. Den pjäs som är både fascinerande och helt obegriplig med sin ologiska kullerbytta i slutet. Och jag skrattar i mjugg när jag tänker på vad Strindberg hade tyckt, om att hans karaktär tog sig samman, utvecklades och blev en fri människa. I stället för att vara en kuvad kvinna som skulle straffas för sin sexualitet.

Jag gissar att han hade misstyckt.