Så fullständigt hämningslöst vet jag mig inte ha skrattat sedan jag, tillsammans med en av Malmös legendariska nöjesjournalister, var i London för en massa år sedan och såg musikalen Damn Yankees med Jerry Lewis i huvudrollen. Allt spårade ur och övergick i något som närmast kan beskrivas som The Jerry Lewis Show. Ungefär så kändes det på Nöjesteatern i fredags kväll också. D.v.s. allt som kunde gå fel gjorde det också. I kubik!
Handlingen i The Play That Goes Wrong, som går för utsålda hus i London sedan 2014, utspelar sig någonstans i England, där ett gäng entusiastiska amatörer i Tekniska Högskolans Studentkårs Teaterförening, THST, sätter upp kriminalpjäsen Mordet på Haversham Manor. Spännande så det förslår alltså. Men spänningen för oss i salongen består inte så mycket i att lista ut vem som eventuellt är mördaren som att begrunda om det möjligen kan finnas ytterligare något som kan gå åt skogen. För åt skogen går det. Delar av dekoren ramlar ner, dörrar går varken att öppna eller stänga, entréer missas, manus tappas bort och kalabaliken blir stundtals total.
Det hela är fruktansvärt roligt att beskåda och tempot är högt. Stundom sanslöst högt. Rekvisita flyger kors och tvärs, liken lämnar scenen gående och en och annan skådespelare slängs ut genom fönstret eller stängs in i ett golvur. Att den tillkallade detektiven, kommissarie Carter, gestaltad av Andreas T Olsson, som man vanligtvis hittar på Dramaten i Stockholm, har det litet marigt när det gäller att lista ut vem mördaren är – om han nu vill det – är förståeligt. Samme Olsson innehar förresten också rollen som pjäsens regissör, alltså den pjäs man sätter upp på scenen. Mordet på Haversham Manor alltså. Regissör för That Play That Goes Wrong är Sven Melander och ingen annan.
Om ovanstående varudeklaration låter något förvirrande, så är det rätt uppfattat. Här och var i förhandsinformationen har det antytts att handlingen i stycket för tankarna till Pang i bygget, och det är naturligtvis korrekt. Man kan kanske gå ytterligare några steg tillbaka i den engelska, oslagbara komeditraditionen och dra sig till minnes Monty Python-gänget, som förgyllde vår tillvaro för så där fyrtio år sedan. Gillade man det – och det gjorde man ju – älskar man naturligtvis The Play That Goes Wrong.
Samtliga agerande är absolut perfekta i sina roller. Men måste man sätta ett plus för någon, så får det bli för Sanna Persson Halápi, som emellanåt kan få även den mest allvarstyngde i publiken att bryta samman i skrattkonvulsioner. Hon är obetalbar som inspicient(!) och inhoppare i rollen som Thomas Colleymoores konspiratoriska syster tillika den mördade Charles Havershams otrogna fästmö Florence, som plötsligt försvinner men senare återkommer. Det förekommer också en hund i handlingen, men om denna hund finns eller inte är något oklart. Eventuellt har den försvunnit ut i publiken redan innan föreställningens början.
Sven Melander har alltså översatt och bearbetat denna högst förvirrande men ytterst underhållande historia, förutom att han har regisserat hela härligheten. Han har gjort ett mästerligt jobb och har dessutom, då och då, satt sin personliga prägel på spektaklet. Det tackar vi alldeles särskilt för.
Den 8 november flyttas The Play That Goes Wrong upp till Lorensbergsteatern i Göteborg. Så passa för allt i världen på att göra ett besök på Nöjesteatern innan det är för sent!
