Klassisk musik där du minst anar det

Justina Auskelyte kan dyka upp lite var som helst, ställa ifrån sig cykeln, ta fram sin fiol och börja spela. Hon började på en glassbar, fortsatte till en raksalong. Sedan har hon spelat på kaféer, i klädbutiker, utanför stadsbiblioteket, i parker ...

Hon berättar att hon inte var så kaxig i början, sin scenvana till trots, men att hon blivit stärkt av gensvaret:

– Jag har alltid blivit mycket varmt mottagen. Jag träffar en massa trevliga människor, får nya vänner.

Nu är det faktiskt ingen dununge som ställer sig och spelar i klädbutiken, eller på kaféet. Justina är frilansande musiker med gedigen utbildning, började spela hemma i Litauen, har sökt sig till lärare i Italien och Österrike och tog sin mastersexamen vid ansedda musikhögskolan Juilliard i New York.

– Jag flyttade till Malmö i januari i år, men jag har faktiskt inte varit här så mycket, berättar hon.

Hon arbetade vårsäsongen i orkestern på Det kongelige i Köpenhamn och då tog pendlingen en hel del tid. Hon har dessutom en karriär som solist, som gör att hon reser en del.

I somras var hon i Italien för att gifta sig och ha smekmånad.

– Det var egentligen inte förrän i augusti jag kunde börja upptäcka Malmö.

För ändamålet skaffade hon en cykel.

– Malmö är ju en perfekt stad att cykla i, man kommer överallt på tio, femton minuter.

Utgångspunkten är bostaden på Kirseberg. Det är här hon övar, åtminstone tre, fyra timmar om dagen.

Och det var när hon stod och övade hon fick sin idé.

– Jag hade funderat på att hitta nya sätt att sprida klassisk musik, och nya vägar att presentera mig själv som musiker, bygga ett kontaktnät här.

– Och så poppade det bara upp i huvudet när jag stod där och övade. Jag sprang in till min man och ropade ”Nu vet jag! Violinist on a bike!”

Justina växte upp i den litauiska huvudstaden Vilnius. Föräldrarna – pappa psykolog, mamma lärare i engelska – såg till att alla fyra döttrarna började lära sig spela.

– De förstod hur viktig musikalisk utbildning är för ett barn. Det utvecklar sensibiliteten, hjärnan, karaktären ...

– Jag höll på med balett också, men jag slutade med det – det blev för intensivt.

Justina var fem år när hon började ta fiollektioner. Och tanken att bli musiker till yrket fanns nog från början:

– Inom mig såg jag mig själv i en fin blå klänning framför en stor publik.

Nu är hon 28 år och frilansande violinist – och ja, hon har en blå klänning som hom uppträder i.

– Det är klart att jag, som jag tror de flesta, har haft perioder av osäkerhet, undrat om jag har valt rätt.

Svaret har alla gånger blivit ja:

– Ett liv utan musik eller utan min violin – det skulle jag inte kunna tänka mig.

Från gymnasietiden och några år framåt gjorde hon täta resor till Italien, så där en gång i månaden, för att studera för en lärare där. Hon har också sökt sig till undervisning i Österrike och Schweiz.

2015 tog hon en masterexamen vid Juilliard School i New York. Sedan dess är hon frilans som violinist och har också prövat på att undervisa.

– Just nu gör jag det inte; jag vill koncentrera mig på mitt eget spel.

– Men jag tycker verkligen om att undervisa.

Fast, säger hon, med tanke på att hon var rätt så krävande mot sig själv i tonåren kan det vara svårt att se hur en ungdom med potential inte ids lägga ner det arbete som krävs för att utveckla sin talang.

Alla de där resorna till Italien gjorde att hon lärde sig italienska och det innebar i sin tur att hon kunde kommunicera rätt bra med en italiensk man hon mötte i Vilnius. Så pass bra att hon i januari i år flyttade till honom i Malmö.

I våras arbetade hon alltså i Köpenhamn.

– I somras gifte vi oss i Asti och hade bröllopsfest i en vingård och sedan hade vi smekmånad på Sardinien.

Först i augusti blev det alltså tid att på allvar bekanta sig med den nya hemstaden, med cykel och fiol. Hon frågar om hon får spela, får oftast ja, nej ibland. Medan tidningen följer henne hinner hon göra uppskattade framträdanden på kaféet Le Croissant på Södra Förstadsgatan och klädbutiken Manér mitt emot.

Det händer att någon åhörare vill ge en slant, men då avböjer hon. Om hon hinner – hon kan ju vara mitt uppe i ett musikstycke.

Det här är för övrigt inte första gången Justina gör sig bemärkt genom att spela på oväntade ställen; förra sommaren tillbringade hon och blivande maken en tid i Grundsund på bohuskusten, och där brukade hon gå omkring på klipporna och öva, något som noterades där.

Vad är det då för musik som Violinist on a bike spelar?

– Jag spelar mest Bach, men också en del av till exempel Paganini och Piazzolla.

Hon spelar bara stycken som är skrivna för en violin, inte sådana där det annars också ska vara andra instrument med.

– Jag bestämmer på plats vad jag ska spela; det beror på stämningen, på vilka som är där.

Och är publiken inte intresserad av musiken, finns ju annat. En åhörare hade kommentaren: