Glädje och energi smittar hela salongen

Det är en fråga som jag antar att man funderat på i uppsättningen av Singin’ in the rain på Kristianstads teater. Det finns ju ett stort måste i musikalen - regn! Att skapa regn på scenen kan inte vara något drömscenario för en scenograf, och att dansa i det kan inte vara någon dröm för en dansare.

Huvudpersonen tillika stumfilmsstjärnan Don Lookwood (Erik Höiby) är pjäsens första älskare. En lite otacksam roll som inte innehåller så mycket mer än att vara snygg och älska en kvinna. Men han gör den så sakteliga till sin och växer som förälskad ung man. Riktigt blommar han ut i numret Ville var villig där han och hans sidekick Cosmo Brown (spelad av Viktor Johansson) går loss i en galen steppdans med hög humorfaktor.

Och till sist har vi den oefterhärmliga Lina Lamont stumfilmsstjärnan alla vill se - men absolut inte höra. Hon har nämligen en självförhärligande diva med en förskräckligt gäll och pipig röst. Till det läggs en bred, skånsk accent som grädde på moset. Dessutom svänger hon sig med ord hon inte förstår och inte kan uttala. Väldigt rolig är hon och bjuder hundraprocentigt på sig själv. Som ett offer för ljudfilmens intågande får hennes löjliga figur också ett stråk av tragik, när hon ser sig utmanövrerad av en ung kvinna med vacker röst.

Och så det ofrånkomliga - regnet. Det strilade snyggt och publiken tjoade lyckligt. Men det var som om själva regnandet och hur man lyckats få till det, tog fokus från Erik Höibys dans. Den kändes lite tillbakahållen, kanske på grund av halkrisken. Lite mer hoppande och plaskande hade inte skadat. Men vi fick det i alla fall – regnet.