En oslagbar engelsk fyrklöver

Ett fyrtal i damer utgör en oslagbar hand när de får fria – nåja, Roger Michell håller visserligen i trådarna – händer att blanda och ge av sina minnen i rampljuset.

De fyra 80-plussarna är alla klassiskt skolade skådespelerskor, adlade av prins Charles, men drar sig inte för att med en blinkning till publiken låta den förstå att de inte gick i kloster under det vilda sextiotalet.

Nothing like a dame kunde mycket väl ha blivit ett cocktailmöte för inbördes beundran, om inte damerna hade levererat och bjudit så frikostigt på sig själva till åskådarens fromma.

Inte minst Maggie Smith har talets gåva och kan vässa tungan när det behövs för att ta ner fyrklövern till de levandes nivå. Små anekdoter med en humoristisk knorr på slutet varvas med reflektioner som konstaterar att ridån alltid går ner.

Eftersom filmen också handlar om många andra stjärnor och kändisar som damerna av olika anledning haft relationer till i karriären eller privat kan det kanske stöta på patrull hos en yngre publik att hänga med i damernas minneskarusell.

Laurence Olivier, till exempel, var gift med Plowright innan det mer omskrivna äktenskapet med Vivien Leigh och på ett eller annat sätt involverade i de andras karriär. Damerna kom också in på Kenneth Williams och jag tvivlar på att Carry On, som är världens längsta filmserie fortfarande smäller högt här hemma.

Kanske finns det trådar i fyrklöverns mysiga botanisering i minnenas arkiv som kan missa målet av ovanstående anledning. För min del skulle jag hur som helst inte vilja missa de dryga 90 minuterna under damernas paraply.