”Språket är viktigt, men svårt”

Han har inte varit länge i Sverige, bara cirka året, men pratar redan riktigt bra svenska och kommer troget till integrationskaféet.

– En klar språkbegåvning, säger pensionerade läraren Gunlög Jeppås och ger Mohamad en klapp på axeln.

Gunlög Jeppås pedagogiska bakgrund är till stor hjälp, konstaterar Margot Malmqvist. Och en likadan insats gör Britta-Lena Ljungman, också hon pensionerad lärare, för att nämna några som frivilligt ställer upp.

Mohamad hjälper till att passa barnen under onsdagseftermiddagarnas integrationscafé.

Han studerar teknik, siktar på att bli tekniker, men allra helst vill han bli astronaut.

– Jag tycker om att komma hit. Här är fin gemenskap, vi fikar och snackar. Det är kul!

Lokalen fylls snabbt av människor i olika åldrar. Den yngsta är bara fyra månader och den äldste, sådär en 80 år.

Vid ett bord sitter några kvinnor och pluggar svenska. En av dem som talar flytande svenska är Dalal Nadwa från Syrien. Hon kommer troget varje onsdagseftermiddag och har så gjort sedan 1 oktober 2017 när hon kom till Osby. I Sverige har hon varit i tre år. Hon har gått snabbspåret för lärare på högskolan i Malmö och jobbar nu som lärare i Älmhult.

Hon längtar efter att få en svensk lärarlegitimation. För henne betyder besöken på integrationskaféet mycket. Det har blivit en mötesplats för så många. Alla tycks trivas här och många kommer varje gång.

I den ringa begynnelsens dag i februari år 2016 träffades representanter för både Missionskyrkan och Svenska kyrkan i Osby med en gemensam fråga på dagordningen.

– Hur skulle vi kunna hjälpa alla nyanlända som kommit hit. Det var den stora frågan, berättar Margot Malmqvist.

– Vi kom överens om att tillsammans ordna integrationscafé här i Missionskyrkan. Läget är ju perfekt mitt i centrum. Församlingshemmet ligger ju lite mer avsides.

– Men utan alla frivilliga skulle det inte fungera, konstaterar hon.

Vi blir avbrutna stup i kvarten.

Alla vill hälsa på Margot innan de slår sig ner för att dricka en kopp kaffe eller ett glas saft och stoppa i sig hembakade bullar.

Ett glatt tonårsgäng kommer in med buller och bång.

De slår sig ner för att fika innan de drar iväg till övervåningen där det bland annat finns ett populärt biljardbord.

Det handlar i första hand om gemenskap. Och att i gemenskapen lära sig att prata svenska, lära sig hur det svenska samhället fungerar och göra det på ett naturligt sätt.

Man kan säga att det fungerar som ”learning by doing”, ”lära genom handling”, helt enkelt.

Gunlög Jeppås ger ett exempel.

– En gång satt vi och pratade om att baka och laga mat. När en kvinna lämnade bordet för att gå hem sa hon helt sonika:

”Jag ska hem och laga mat på spisen!”

– Det kändes kul.

Ibland kommer det några som vill ha hjälp att fylla i blanketter.

Det har till och med hänt att det har kommit människor som inte har haft någonstans att bo.

Då har Margot ryckt in och efterlyst hjälp via Facebook och det har fungerat.

De flesta kommer bara för att prata, träffas och umgås. Och det var också målet när verksamheten startade.

På plats finns alltid folk både från Missionskyrkan och Svenska kyrkan, beredda att lyssna och hjälpa.

En sommar gjordes flera utflykter för pengar från Svenska kyrkan. Platser som besöktes var bland annat Wanås och Denningarums gård.

I köket hittar vi glada Nisrine Achi.

I Aleppo jobbade hon som fransklärare Nu siktar hon på att bli lärare även i Sverige, eller åtminstone lärarassistent.

– Språket är viktigt, men svårt, säger hon.

– Jag vill så mycket, men det tar tid.

Margot Malmqvist säger att det är människor från olika samhällsklasser som hittar till integrationskaféet.

– En del akademiker, men också de som varken kan läsa eller skriva. Vi lär känna så många olika slags människor och de berikar verkligen våra liv.