Nya perspektiv och starka kvinnor på Maff
En dokumentärfilmscen visar en ung general Charles de Gaulle, senare fransk president, när han året efter andra världskrigets slut står på ett torg i Libanons huvudstad och avtäcker en gåva från Frankrike till Libanon, en robotstaty – för att hedra landet efter kriget.
Så inleds filmen Last days of the man of tomorrow, i regi av Fadi Baki, en spelfilm i ett intressant kortfilmsprogram på årets upplagan av Maff, Malmö Arab Film Festival. Robotstatyn i Last days of the man of tomorrow, presenteras som L’homme de future inför en jublande folkmassa. I filmen ser vi sedan en ung filmproducent på jakt efter robotstatyn som i nutid hamnat på en lantgård utanför Beirut.
Det här är en lek mellan fiktion och filmhistoria om robotstatyns gestalt, värdighet och plats i dåtidens och dagens Libanon.
En annan kortfilm från Libanon är The Truth som är en fiktiv dokumentär i regi av Marcelle Aleid där en kvinnlig filmare besöker ett antal gifta kvinnor som flytt från Libanon till Kanada efter inbördeskriget på 1970-talet. Efter varje fråga i filmen frågar kvinnorna ”Är filmkameran på?” När filmaren ljuger och svarar ”Nej” lättar kvinnorna sina hjärtan och säger sanningen. När filmaren återvänder dagen därpå vill ingen tala med henne.
Under årets Maff visas det många mycket bra filmer av kvinnliga regissörer som ger en annan blick på sakernas tillstånd i världen.
En av dem är The guest Aleppo Istanbul i regi av Andac Haznedaroglu. Filmen handlar om en ung kvinna, Meryem, som flyr från krigets Aleppo efter att hennes far dödats i en bombattack. På flykten får hon med sig grannens tioåriga dotter med liten babysyster. Filmen följer flykten från krigets fasor på ett vardagligt och lyhört sätt. En stark film med utmärkt skådespeleri av den tioåriga flickan. Filmen gestaltar verkligen denna ödesfråga i vår tid, utan att exploatera krigets offer.
Starka kvinnor tycks vara tema i många av årets Maff-filmer. Meyrems film är ett exempel. Ett annat är de tuffa kvinnor som förekommer i en oväntad dokumentär om homosexualitet i Tunisien. Den har titeln Upon the shadow och är regisserad av Nada Mezni Hafaiedh som är känd för att våga ta itu med tabubelagda ämnen. I filmen berättar kvinnor och män om sin sorg över att inte bli accepterade av sina föräldrar. En modig film.
I Wajib, regi Annemarie Jacir, åker en far och son runt i en gammal Volvo för att dela ut inbjudningar till dotterns bröllop, en palestinsk tradition, samtidigt som konfrontationen mellan dem tar vid. Fadern är en lärare i sextioårsåldern som bor kvar i det palestinska området vid Nasaret medan den vuxna sonen jobbar som arkitekt i Italien.
Annemarie Jacirs regi och manus med tung politisk och emotionell undertext låter med stor lyhördhet far och son steg för steg närma sig varandra. Skådespelaren Mohammad Bakri spelar mot sin egen son Saleh Bakri med briljans, och trots underliggande sorg och vrede inför familjens historia och den palestinska frågan kan far och son komma vidare.
Det här är en existentiell road-movie genom nu-och dåtidens landskap och en av de allra bästa filmerna på årets upplaga av Maff.
”Arbete! Frihet! Värdighet!” Det ropar några unga män som tänt eld tvärsöver motorvägen för att protestera mot situationen i Tunisien där spelfilmen Benzine i regi av Sarra Abidi utspelas.
En närmast desperat protest som säger mycket om situationen i landet som unga människor lämnar, om de kan. En av dem är den unge vuxne sonen till en man som säljer bensin vid vägkanten, men nu har han och hustrun förlamats av sorg över att sonen inte hörts av, att ingen vet vad som hänt honom.
Filmen har annat perspektiv på flykt och migration än det traditionella, den följer de som stannar kvar, utan att orka med tillvaron. Ännu en stark film som förändrar och fördjupar berättelsen om vår tid.
