Skickliga svängningar mellan ljus och mörker

Under mormors grå morgonrock skymtar en blå- och rödblommig tröja fram och på fötterna har hon faktiskt gula fotbollsstrumpor. Det är de första färgklickarna som publiken får syn på i den gråa vardagen hemma hos pojken Ensam, hans pappa och mormor. Annars är det gråa väggar och gråa ställningar behängda med grytor, kastruller och andra köksredskap, även de i gråtoner.

Snart spricker dock det gråa upp mer och mer när mormor presenterar Ensam för trapetsartisten Esmeralda och hon drar in honom i en fantastisk värld där de kan göra vad de vill – uppträda på cirkus, besegra stormar och till och med förändra det riktiga livet.

Det är regissören, dramatikern och författaren Martina Montelius som, inspirerad av Ingmar Bergmans barndom, står för manus till Ensam och Esmeralda som hade urpremiär på Dramaten under Bergmanfestivalen 2016.

Nu är det Teater Sagohuset i Lund som firar Bergmanåret med samma pjäs. Och visst finns Ingmar Bergman och hans strängt disciplinerade barndom här i Ensam som i tysthet bär på så många berättelser inombords, men framförallt är Ensam och Esmeralda en inspirerande, engagerande och allmängiltig historia om fantasins kraft att förändra.

Ensam är just ensam, både hemma där pappa, strikt och skört spelad av Jan Vesala, är upptagen med att skälla på honom, klippa tånaglarna och planera matlagning och i skolan där han betraktas som udda och annorlunda. Men han har sin anteckningsbok där han skriver ord och berättelser. Och så har han mormor, som i motsats till pappan spelas yvigt och kärleksfullt av Sonja Lindblom, och som som sagt döljer många hemligheter under sin gråa morgonrock. Även hon klarade nämligen en gång en tuff barndom tack vare Esmeralda som verkar dyka upp med sina cirkuskonster precis när ensamma barn som bäst behöver det.

Sagohusets lilla scenrum används verkligen till max under Ensam och Esmeralda. De grå vardagstygerna förvandlas till ett ljust cirkustält, stjärnglitter faller från taket och Esmeralda klättrar ner och utför de mest fantastiska trapetstricks på den begränsade ytan. Publiken spontanapplåderar, oh:ar beundrande och har svårt att sitta still i bänkarna i sin entusiasm över vad Esmeralda, oerhört fint gestaltad av cirkusartisten Regina Baumann, kan göra med bara en trapetsring och sin kropp.

Engagemanget hänger kvar när Jerk Ohlson Westins lika starkt spelade Ensam slänger av sig sin gråa huvtröja och iklädd ett lilaglittrigt linne vågar sprider sina berättelser som eldflugor över publiken och världen.

Ensam och Esmeralda är en föreställning som skickligt svänger mellan det färgstarkt utlevande och det återhållna, mellan ett rikt poetiskt språk och ordknapphet och får publiken med sig i alla svängningar.

Den svänger också lika starkt mellan ljus och mörker och kärlek och sorg. Inte minst i den underbara slutscenen där pojken och hans pappa äntligen möts utanför vardagsgråheten samtidigt som mormor tar ett storstilat avsked.

Ensam och Esmeralda är en teaterföreställning som är njutbar in i minsta detalj. Den är oerhört välspelad och ger alla oss olika människor i olika åldrar i publiken något. Vilken förälder känner inte igen sig i vardagstråkiga pappan, vem vill inte vara den ständigt överraskande mormorn och hur många barn känner inte igen sig i Ensam och drömmer om att vara Esmeralda.

Och alla vet vi väl hur det är att sitta ensam med sin fantasi – och så plötsligt får den vingar. Som här i ett scenrum som blir ett cirkustält en alldeles vanlig måndagsmorgon i oktober.