Konsten var grundbulten i livet

Konstnären och nöjesentreprenören Tevedor (Tedde) Adolf Rhodin är borta och därmed en av de sista personligheterna från den romantiska epoken i svenskt tivoli och marknadsliv.

Han föddes i dikeskanten – tappad bakom en vagn, som han själv skämtade om saken – den 4 september 1924 i Sannäs, Bohuslän, under en turné med föräldrarnas tivoli.

Fadern var musikern och tivoliägaren Gustav Schultz, från en vittförgrenad resandefamilj, och modern Barnum (Baby) Margareta Rhodin var dotter till cirkuslegendaren Brazil Jack.

I de sena tonåren valde dock Tedde att bryta sig loss från familjens verksamhet och pröva lyckan på egen hand. Bland annat arbetade han en period som motorcykelbud för TT i Stockholm.

Hans håg och längtan stod dock till bildkonsten, varför han gav sig ut i världen för att studera för duktiga läromästare.

I många av hans tidigare verk kan man därför skönja motiv från flera av Europas stora städer, i synnerhet runt Medelhavet, medan de senare ofta består av stilleben och naturmotiv från Sverige.

Han förstod att måla den typ av bilder som publiken enligt tidens smak önskade hänga på sina väggar.

Trots att konsten skulle förbli grundbulten i hans verksamhet pockade lusten ständigt för den glittrande nöjesbranschen och det resande livet.

Han introducerade sålunda på 60-talet ”Catch as catch can” (wrestling), för den svenska publiken och briljerade som konferencier på danska Cirkus Benneweis under deras gästspel i vårt land.

Han turnerade med egen varieté på skånska marknader, organiserade musikuppträdanden i folkparker och drev ett permanent tivoli i Mellbystrand.

Han kände Sveriges geografi och alla dess småorter som sin egen ficka och kunde berätta de mest fabulösa anekdoter ur sitt liv och om det galleri av udda personligheter som han samarbetat med eller kände.

Han var vältalig, oändligt underhållande samt en vivör och en lebeman av Guds nåde.

Långt upp i åldern reste han årligen på kundbesök upp i landet till galleriägare – de flesta av dem betraktade han sedan länge som goda vänner – men njursvikt begränsade så småningom rörligheten och med ålderns rätt blev resorna färre.

Ett ständigt gott humör och en optimistisk utblick på livet behöll han dock och för honom var ingen lokal omöjlig att få hyra och inget avtal omöjligt att sluta.

Sina sista år tillbringade han i lugn och ro ompysslad av sambon Gulli, vintertid i våningen i Kulladal och under somrarna i husvagnen på Sibbarp.

Jag är glad över att fått ha honom i mitt liv och att ha kunnat kalla honom för såväl min kusin som min vän. Vila i frid!