Lever inte upp till intentionerna

I samband med filmbranschens årliga filmdagar i Malmö för en månad sedan valde jag att ge Dog Days en chans. För en romcom med hundar kan väl aldrig bli fel. Det var i alla fall tanken. Dessvärre visade det sig att det kan det visst om olyckan är framme, och det här utgör om något en ordentlig krasch till skapelse. Enligt samma mall som Gerry Marshalls högtidstrilogi Valentine´s Day, New Year´s Eve och Mother´s Day i vilka en grupp individers liv flätas samman av diverse händelser har de två manusförfattarna här adderat fyrfota vänner till mixen för att få ihop en story.

Här finns Tara, den sympatiska servitrisen som är tänd på den, ska det visa sig självcentrerade veterinären Mike. Garrett, ägare av ett center för övergivna hundar hade egentligen varit ett mycket bättre parti för henne, men han är för blyg för att visa sitt intresse. Samtidigt har pensionären Walter inget som helst intresse för något annan än sin lilla mops sedan hans älskade fru gått bort. Dessvärre springer hans pälsbeklädde vän bort och hamnar till slut hos ett par, som bestämt sig för att skaffa hund för att glädja sitt nedstämda adoptivbarn.

Ja, ungefär sådär rullar det på, och inget ont i det. Är varken emot själva upplägget eller känsloprunkande komedier. Vid närmare eftertanke var jag nog en av få som faktiskt uppskattade Valentine´s Day för vad det var. Men Dog Days lever tyvärr inte upp till sina intentioner på minsta sätt. Visst, det hela är välmenande, men det är också en film som är irriterande mjäkig, gullig, lam, tam och tillika plågsamt opersonlig. Den sockersöta präktigheten står en upp i halsen långt innan slutsignalen gått efter nästan två sega timmar. Sedan är det trist att såga så här hårt. Men tyvärr; endast svältfödda hardcorefans av genren lär svälja det här fullt ut, och då misstänker jag i så fall att det är de medverkande jyckarnas förtjänst.