Ett år med metoo-rörelsen

Det är ett år sedan den svallvåg av vittnesmål som blivit känd som metoo-rörelsen slog över oss. Många försök har gjorts att utvärdera vilka konsekvenser det fått.

En av de mest intressanta betraktelserna kommer från Tarana Burke, som ligger bakom uttrycket. Hon berättar hur hon en morgon vaknade och insåg att hennes kampanj för att belysa icke-vita kvinnors risk att råka ut för övergrepp och trakasserier, som ditintills kämpat i relativ motvind, blivit ett globalt fenomen på några timmar.

Hennes första reaktion var förtvivlan: återigen hade något tagit en svart kvinnas berättelse ifrån henne och raderat upphovskvinnan. Skådespelerskan Alyssa Milano som använt metoo-hashtagen när hon diskuterat sina upplevelser upptäckte att Burke låg bakom, bad om ursäkt och erbjöd ett samarbete i opinionsbildning. Tarana Burke menar att metoo nu uppnått det hon drömt om: att göra så många som möjligt medvetna om hur många som utsätts för sexuellt våld och trakasserier. Hon påpekar att lejonparten av arbetet återstår.

Att det skulle bli en backlash var givet, så det finns ingen anledning till att dödförklara en av de viktigaste gräsrotsrörelserna i modern tid. Årsdagen har gett upphov till ett flertal besvikna utvärderingar. Det blev inte en massa fällande våldtäktsdomar, en revolutionerad syn på sexuellt samtycke och åtal mot alla gärningsmän över en natt. Se! Metoo är verkningslöst!

Det är visserligen fint att man tillmäter en gräsrotsrörelse sådan tyngd och konsekvens. Men metoo var aldrig någon quick fix: en perspektivförändring kring könsroller, maktförhållanden, den egna kroppens autonomi och anmälningsbenägenhet tar lång tid. Tarana Burke har kämpat i decennier för att hennes kampanj för att synliggöra sexuellt våld mot icke-vita kvinnor skulle ge avtryck.

Många av argumenten mot personer som trätt fram i samband med metoo-rörelsen bygger på missförstånd eller okunskap. Som att alla kan resa sig från ett sexuellt övergrepp och vandra rakt in på polisstationen och anmäla, med teknisk bevisning fortfarande intakt. Att många attackerat och misstrott dem som anmält har en positiv sida: kunskapen om hur folk reagerar på övergrepp har ökat.

Fällande domar är inte ens huvudnumret i metoo, även om det är viktigt. Det handlar om att en händelse som man trott att man ”måste stå ut med” faktiskt var ett övergrepp, även om samhället inte vill göra något åt saken. Det har handlat om att få andas ut och placera skulden där den hör hemma: hos gärningsmannen. Det har varit en oerhörd lättnad för miljoner människor. Och ja, jag skriver ”folk” inte kvinnor. Män utsätts också för sexuella övergrepp, vilket är mycket vanligare än att orätt anklagas för övergrepp, som många män verkar oroa sig för i onödan.

Givetvis har metoo haft effekt. Den som inte tror det har gett sig själv skygglappar. Vi tänker och diskuterar inte på samma sätt som för ett år sedan. Bara det är en triumf.

Nu kommer den mindre roliga biten, efter revolutionen, när man monterat ner barrikaderna, återgått till vardagen och måste orka kämpa vidare utan brandtal.