SD är inget demokratiskt parti
Tonläget i debatten om regeringsbildande är högt. Ulf Kristersson kastade in handduken i fredags efter att C och L sagt detsamma som i hela valrörelsen. De vill inte vara med i en regering eller stödja en regering som är beroende av SD.
Det är inte bara moderater som vill att M ska samarbeta med SD. Tidningen Dagens Industri sägs vara opolitisk på ledarplats, men sedan valet har den politiske chefredaktören P M Nilsson gjort sidan till en kampanjplats för att normalisera SD. Han hoppades i måndags att SD skulle ”integreras i ett mer normalt politiskt arbete” om ”sakfrågemajoriteten” till höger utnyttjades. Men den majoriteten är i högsta grad osäker.
Ser man på voteringarna i riksdagen de senaste fyra åren är det snarare så att SD lutar åt vänster. Av alla blockskiljande voteringar har SD röstat med de rödgröna i mer än 60 procent, enligt en sammanställning från riksdagen. Alliansen fick stöd av SD i bara 24 procent av omröstningarna, medan SD lade ned sina röster vid de övriga tillfällena.
Denna vecka har SD stött socialdemokratiska kandidater till ordförandeposter i kommunfullmäktige såväl i Halmstad som i Nybro och slagit ut allianskandidater.
Det finns alltså inget i SD:s politiska agerande som tyder på att de hör till en ”högermajoritet”.
Inte heller om man verkligen lyssnar till vad Jimmie Åkesson har sagt kan man dra den slutsatsen. Han har varit mycket tydlig med att han skulle rösta nej till Ulf Kristersson liksom till Stefan Löfven i varje statsministeromröstning om inte någon av dem ”talar med” honom. Vilka politiska krav han ställer har han däremot inte sagt.
Det finns starka skäl till att inte bjuda in Sverigedemokraterna i det normala politiska arbetet. SD är inte intresserade av detta. För SD finns det, enligt partiets ideolog Mattias Karlsson, bara en väg och det är inte den parlamentariska demokratin utan ”ledarskapet hos en liten skara patrioter”, som ”ödet har utsett”. De ska styra, inte folkmajoritetens demokratiskt valda företrädare – precis som SD styrs av ”de fyras gäng”.
För SD:s ledning är Ungern en förebild. Där försöker Viktor Orban forma en ”illiberal demokrati”, vilket är motsatsen till demokrati. Utan liberala rättigheter som yttrande- och tryckfrihet, religionsfrihet och föreningsfrihet finns ingen demokrati.
Partisekreteraren Richard Jomshof har beklagat att ”media i Sverige inte fungerar som media i Ungern”, där staten skaffat sig kontroll över i stort sett all media.
När en del näringslivsföreträdare förespråkat allianssamarbete med SD varnade den tidigare storföretagsledaren Marcus Storch för att eftergifter till SD leder till värre anpassningskrav.
SD:s moderna nazistiska förflutna framhålls ofta. Lika viktigt är ledningens vurm för en socialkonservatism som hämtat inspiration från 1930 talets ungsvenskar, Högerns ungdomsförbund som uteslöts på grund av nazistiska tendenser. Dagens moderater behöver läsa sin historia.
Det finns mycket som visar att SD inte är ett parti som andra i riksdagen. Att därför vägra samarbeta med SD handlar inte om mobbning. Det bör vara en politisk självklarhet.