Rörande och våldsamt thrillerdrama

Drew Goddard knockade hårt med den blodbesudlade och uppfinningsrika skräcksatiren The Cabin in the Woods för sex år sedan. Sedan dess har det inte hänt mycket på regifronten.

Men när han nu återvänder till bioduken är det med besked. Bad Times at the El Royale är en smart atmosfärrik thriller med noirkänsla, oväntade vändningar, färgstarka karaktärer och plötsliga våldsamheter som får en att hoppa till i fåtöljen.

Det är sextiotal, platsen är ett hyfsat lyxigt, men något bedagat hotell med mager bokningsnivå exakt på gränsen mellan Kalifornien och Nevada.

Dit anländer en grupp tydligt utmejslade individer med olika agendor. Där finns den åldrande prästen som omgående efter att ha installerat sig river upp golvet i sitt rum, en jobbig försäljartyp som i själva verket har ett helt annat uppdrag än att kränga dammsugare, sångerskan med en nedåtgående karriär öppen för nya möjligheter, den kaxiga hippiebruden med en yngre tjej i motvilligt släptåg. Redan på plats är Miles, den till synes timide och plågade allt i allon i receptionen, som vet mer om hotellets hemligheter än han vill låta påskina.

Detta är upplägget och utifrån detta utvecklar sig ett thrillerdrama med såväl rörande ögonblick och mörka lustigheter som chockartat överraskande våldsutbrott och obehagligheter präglade av olustiga hot. För egen del uppskattar jag det här. Inte minst för att både den manusförfattande regissören Goddard och hans namnkunniga ensemble verkar ha haft så roligt med det här materialet.

Ska man kritisera något, så är det väl att speltiden är väl generös. Att låta det pågå i två timmar och tjugo minuter är att ta i. Dessutom kanske inte Chris Hemsworths bindgalne Charles Manson-karaktär känns nödvändig för själva storyn i stort. Å andra sidan är han både rolig på ett sjukt vis och tämligen oumbärlig för den utflippade och Tarantinokryddade upplösningen, och det räcker långt.

Sedan finns för all del enstaka kritiker på den amerikanska hemmaplanen som fullständigt mördat Bad Times at the El Royale, däribland den lika legendariske som kontroversielle Rex Reed.

Men överlag har responsen varit riktigt positiv. Vilket definitivt är välförtjänt.