Vintriga deckare för höstrusket
I sina Skånedeckare har Anders de la Motte rört sig från skog- och slättbygd runt fiktiva Reftinge i Slutet av sommaren (2016) till åsar och stenbrott runt lika fiktiva Nedanås och Mörkaby i Höstdåd (2017). När det nu är dags för bok nummer tre, Vintereld (Forum), befinner vi oss i en sliten stugby vid vackra Vintersjön intill det lilla samhället Vedarp. Alla dessa platser har hämta inspiration från de la Mottes uppväxttrakter i nordvästra Skåne. Och just det att han kan dessa trakter och känner starkt för dem är nog det som gör att miljöerna i böckerna nästan lever sitt eget liv och skapar en fängslande stämning kring de intriger som han också väver så skickligt.
I Vintereld rör vi oss mellan en fruktansvärd brand på en gammal dansbana i den där slitna stugbyn en lucianatt 1987 och vintrig nutid där bokens huvudperson, Laura Aulin, ärver stugbyn av sin faster som hon helt tappade kontakten med i samband med den där branden.
När Laura återvänder till Vedarp och fasterns försummad, prylöverhopad hem väcks naturligtvis alla gamla minnen till liv på nytt och hemligheter som någon eller några värnat om i många år riskerar att komma i dagen. Anders de la Motte målar med nästan sagobetonade penseldrag denna gång – inte minst i porträttet av den kontrollerade, tillstängda Laura med sin renlighetsmani och rädsla för starka känslor som sakta väcks till nytt liv när hon konfronteras med sitt livs stora trauma. Möjligen känner man igen själva uppbyggnaden av berättelsen från de tidigare delarna i den här geografiskt sammanbundna trilogin men det förstärker bara seriekänslan och känslan av att återvända till en bekant och omtyckt värld.
Kanske är Höstdåd min favorit bland dessa tre men Vintereld är ändå bland det bästa man kan läsa i svensk deckarväg i höst och den är också välförtjänt nominerad till årets bästa svenska deckare. Om det är en årstidskvartett som Anders de la Motte tänkt sig återstår nu bara våren och den ser jag fram emot med stor tillförsikt. Och längtan.
En annan svensk serie som fått en uppföljare i höst är Cilla och Rolf Börjlinds om den unga kriminalaren Olivia Rönning och den före detta kriminalaren Tom Stilton. Ungefär samtidigt som det var premiär i SVT för del två av Springfloden, baserad på seriens del två, ligger nämligen del fem, Kallbrand (Norstedts) på bokhandelsdiskarna.
Här befinner sig Tom Stilton långt bort i världen på ett yogaretreat som hans halvsyster driver i Thailand. Där försöker han hantera att han tagit livet av en person, något som skakat hans redan ganska skakiga liv rejält. I ett vintrigt Stockholm hamnar Olivia i en komplicerad utredning när en välkänd åklagare och hennes familj sprängs i luften av en bilbomb. Så småningom dras naturligtvis Tom in i utredningen.
Precis som hos Anders de la Motte finns här en ton som tar historien en bit bortom realismen, inte minst när Tom ger sig ut på ett livsfarligt uppdrag i Thailands mörkaste delar och Olivia möter en mordanklagad man som hon känner sig befriande besläktad med. Kallbrand är vackert berättad om de mest avskyvärda brott man kan tänka sig och Börjlinds vågar sig också på att mitt i allt mörker lämna plats för berättande med glimten i ögat. Inte minst när Minken ramlar in i handlingen. Även detta är alltså suverän deckarläsning lämplig för alla kommande regn- och ruskdagar.
