Vill skriva om väldigt vanliga människor

Ända sedan Agnes Lidbeck lärde sig sätta ihop bokstäver till ord har hon skrivit, men det dröjde tills hon var 36 år innan hon förra året debuterade som författare. Och vilken debut det blev. Hennes roman Finna sig har rosats av recensenterna och hon fick den prestigefyllda utmärkelsen Borås Tidnings debutantpris.

– Det var väldigt omtumlande. Jag var inte alls beredd på det och har fortfarande inte vant mig, säger hon om den plötsliga framgången när vi ses på Lunds stadsbibliotek dit hon kommit för att prata om Simone de Beauvoir.

I våras nådde hennes senaste roman Förlåten sin publik. Den skrev Agnes Lidbeck medan hon väntade på att Finna sig skulle komma ut och just nu håller hon på att färdigställa den avslutande delen, Gå förlorad, som släpps i april.

– De hänger ihop så jag har fått skriva dem lite på en utandning, för att kunna. Människorna jag skriver om är inte så trevliga, det är inte feelgood direkt, så för att orka vara i det universumet får man nästan göra det så, förklarar Agnes Lidbeck.

Förlåten handlar om systrarna Ellen och Maria. Ellen är en framgångsrik affärskvinna med världen som arbetsplats, effektiv och strukturerad och till synes helt osentimental. Maria är ensamstående mamma till femåriga Dag, jobbar på ett äldreboende och är, åtminstone utåt sett, långt ifrån lika lyckad som sin storasyster. När deras pappa går bort tvingas de tillsammans döstäda skärgårdshuset där de tillbringade barndomens somrar och deras komplicerade relation ställs på sin spets.

– Det började med tanken på ett barndomshem och att sälja det. Att det väldigt lätt blir infekterat tror jag ganska många kan känna igen sig i. Så länge föräldrarna finns är man deras barn, oavsett hur gammal man är, och då kan man vara barn med sina syskon, men när en förälder dör måste barnen börja försöka bli vuxna i relationen till varandra. Då tror jag det händer väldigt mycket, säger Agnes Lidbeck.

Det gemensamma temat för de tre romanerna, som Agnes Lidbeck ser som en berättelse ur tre olika perspektiv, är familjen. Ett ämne som berör oss alla.

– Även om man är en väldigt välfungerande person ute i vardagen och verkligheten tror jag många är som mest knepiga och sårbara hemma i sina nära relationer. Också för att vi räknar med att där kan vi vara det. Det där tycker jag är intressant, att hemma hos de som betyder mest för oss kan man vara som djävligast, säger Agnes Lidbeck.

Precis som i Finna sig är prosan i Förlåten stram och innehållet betydligt större än antalet sidor. Det här är något Agnes Lidbeck verkligen arbetar med.

– Jag skriver och plockar bort. Poängen med en bok är ju inte att jag ska få skriva allt jag tänker och tycker utan en bok ska ju göra något med den som läser. Till skillnad från en film kan man med en bok spela upp vad som helst i sitt huvud och då tycker jag att man ska utnyttja det, så kan boken bli olika saker för olika människor. Det värsta jag vet är när det är en bild på omslaget av hur någon ser ut. Att man själv inte får plats, förklarar hon.

Agnes Lidbeck säger att hon skriver för att hon har ett behov av att uttrycka sig och fundera på saker, men att syftet med att ge ut böcker är ett annat.

– Om jag bara skrev för min egen skull hade jag inte behövt terrorisera andra med det. Jag vill ju säga någonting till andra, förklarar hon.

Vad är det du vill säga, då?

– Var snälla mot varandra. Det lättaste som finns är att förlåta någon man förstår, känner igen sig i eller kan se ner lite på, men jag försöker skriva om personer som gör fel, som är obehagliga, och jag vill att man ska kunna förlåta dem ändå. För att de är människor. Så det jag försöker skriva om är människor som är väldigt vanliga. För att man ska känna sig lite mindre ensam i att vara väldigt vanlig själv.

Sin höga utgivningstakt till trots, utöver Förlåten har hon i år även gett ut lyriksamlingen Ur, skriver Agnes Lidbeck bara på sin fritid. Hon har en heltidstjänst som kommunikatör och är dessutom mamma till tre barn, så skrivandet koncentrerar hon till en timme om dagen.

Att hon kan skriva när som helst, utan startsträcka, beskriver hon som sin stora begåvning och att skriva på heltid är inget hon traktar efter.

– Problemet med att skriva är att allt man skriver är sådant man har i huvudet från början, så man lär sig inte jättemycket nytt. Jag tycker om att vara ute i världen, i alla fall att betrakta den, och vill ha människor att skriva om, säger hon och erkänner att hon hämtar stoff till sina romaner från allt hon ser omkring sig.

– Jag stjäl som en korp, och gör jättemycket anteckningar i mobilen om allt från människors sätt att gå till hur de klär sig eller en gest. Utifrån det börjar jag fundera på hur det ser ut inne i huvudet på dem. Vad de tänker och vad de låter bli att tänka.

Med tredje boken snart klar har Agnes Lidbeck redan börjat titta framåt och hon har en lång lista av projekt som väntar. Däribland en pjäs. Men än så länge är allt hemligt.

– När jag nu sätter punkt för den här trilogin ska jag jobba med projekt som kommer att ta lite längre tid. Det är inte så att jag tänker att jag ska komma med en bok om året resten av livet.