Leïla Slimani besökte Malmö i veckan för att prata om sin nya bok, Sex och lögner. Förutom författare och journalist är hon också ambassadör för det franska språket och fransk kultur, utnämnd av president Emmanuel Macron.Foto: Yvonne Erlandsson

”Jag vill använda min röst för andra”

Det var mormors fantasirika sagor som gav Leïla Slimani lusten att själv berätta historier. Det gjorde hon så bra att hennes andra roman, Vaggvisa, belönades med Frankrikes främsta litteraturpris. Nu är hon aktuell med en reportagebok om kvinnors liv och villkor i Marocko och i veckan besökte hon Malmö. Tidningen fick en pratstund med Frankrikes just nu hetaste författare.

Vaggvisa, Chanson douce på franska, har översatts till 40 språk. Boken har beskrivits både som en deckare och som ett psykologiskt drama. Nyligen nominerades den av Svenska Deckarakademin till ”årets bästa översatta deckare”.
Vaggvisa börjar med ett mord och man förstår vem som är den skyldiga.

Hur fann du den här historien?
– Jag ville berätta om en barnflicka och om relationen mellan henne och en mor. Den är intressant därför att den är intim och ändå yrkesmässig, en relation mellan en chef och en underordnad. Jag hittade en historia om en barnflicka i New York som hade dödat barnen hon passade och så började jag med att berätta om ett mord och om en familj. En som skulle kunnat vara min familj eller några av mina vänners familj. En alldeles vanlig familj i dagens Paris, säger Leïla Slimani, som själv har en barnflicka.
Och visst, barnflickan har läst boken.
– Hon tyckte att den var sorglig och hemsk.

Genom Vaggvisa har den fransk-marockanska författaren blivit berömd och reser nu världen runt med sin bok.

Hur känns det?
– Jag har kvar samma liv – min man, mina barn, min familj. Men boken har verkligen öppnat världen för mig. Jag möter människor över hela världen. Men det viktigaste för en författare är ändå att kunna koncentrera sig på sitt arbete, att inte förlora sin själ. Om man börjar tänka på succéer och priser, då kan man inte längre skriva.
Berömmelsen och priserna har ändå gett Leïla Slimani en plattform att tala om ämnen som hon vill lyfta fram. Det gör hon i sin nya bok Sex och lögner, en reportagebok där hon samtalar med kvinnor i Marocko. Kvinnorna berättar om ett schizofrent samhällsklimat där hårda lagar och regler håller alla i schack och där de försöker hitta sätt att leva ut sin sexualitet.
– Jag kände att jag måste använda min röst, inte för min skull, utan för de andras skull. I Marocko har kvinnor berättat om sina liv och sin värld för mig. Men jag vill verkligen att folk förstår att det marockanska samhället är komplext. Det är inte bara svart eller vitt, bra eller dåligt. Det är ett samhälle som ibland är mycket modernt, ibland mycket konservativt och ibland mycket våldsamt. De här kvinnorna försöker överleva och försvara sin frihet.

Vilka reaktioner har du fått i Marocko?
– Ingen har lärt sig något nytt, men jag har fått brev från människor som tackar mig, som säger att de äntligen har läst något som är en historia som liknar deras egen. Det har rört mig mycket.

Det är ju också så att kvinnor i hela världen kan känna igen sig i boken …
– Ja, jag ville också visa något universellt. Visa att det inte är ett marockanskt problem, mer ett problem om att man över hela världen försöker hålla kvinnor fast i en viss situation, Abortfrågan till exempel påverkar miljoner kvinnor i hela världen. Så jag ville säga: ”se på Marocko, och då ser ni också den globala situationen”.

Vid ett par tillfällen i boken nämner människor Sverige som ett varnande exempel?
– Ja, det är ett uttryck i Marocko. Om något är supermodernt säger man ”som i Sverige”. Om det diskuteras en mycket viktig reform säger man ”vi är inte Sverige”. Sverige är verkligen bilden av perfektionen, av ett land där det inte finns några problem och där alla är jämlikar.
Att verkligheten inte stämmer överens med bilden är en sak, men att många pappor i Sverige tar ut ledighet och är hemma med barnen ser Leïla Slimani som ett viktigt steg.
– I Frankrike är det otroligt, där tar papporna elva dagar. Om papporna stannar hemma längre så ändrar det verkligen förhållandet mellan barnen och pappan. Och man kan inte göra en feministisk revolution utan männen. Allt måste delas, inte bara arbetet, utan också barnen.

Nu arbetar Leïla Slimani med en ny roman, men vad den ska handla om är en hemlighet.
– Om man börjar tala om det så har man inte längre lust att skriva, säger hon.

Har du hela historien i huvudet när du börjar?
– Nej, jag har en idé och så börjar jag skriva i en viss riktning. Ibland skriver jag 150 sidor och det går bara inte. Man börjar om. Nu är jag på tredje omskrivningen och jag har redan kastat 400 eller 500 sidor.
Karaktärerna i hennes böcker gör det inte lättare att skriva. De har ett eget liv.
– De överraskar mig, De är väldigt föränderliga. I början av en historia kanske en karaktär har en liten roll, men så börjar man tycka om den och den får mer plats. Andra kanske får en mindre framträdande roll. Så karaktärerna slåss om utrymmet. Någon vinner och någon förlorar, säger Leïla Slimani med ett leende.

Författaryrket är tufft, säger hon, men fantastiskt.
– Det är mycket hårt, mycket smärtsamt eftersom man är mycket ensam. Men när man når fram och liven börjar levas där på pappret då är det något utöver det vanliga.

×