Aktuell med roande och oroande framtidssatir

Kulturskribenten och översättaren Maja Lundgren debuterade som författare 1993 med romanen Sprickan i ögat. Efter det har det med ojämna mellanrum blivit totalt fem väldigt olika romaner som fått väldigt olika mottagande.

Pompeji som kom 2001 hyllades av recensenterna och nominerades till Augustpriset medan samtidsskildringen Myggor och tigrar om maffian i Neapel och ”kulturmaffian” i Sverige ledde till en hätsk debatt om namngivning och om den patriarkala makten inom kulturen.

I år är Maja Lundgren aktuell inom en helt ny genre med science fiction-romanen Den skenande planeten. Samtidigt har Myggor och tigrar i efterdyningen av #metoo fått ny aktualitet och trycktes i en ny pocketutgåva i våras.

– Det har hänt så fruktansvärt mycket det här året och egentligen är det kanske just kulturprofilen och Forum som är omskrivet och som också finns med i min bok, säger hon själv aningen blygsamt. Men visst har locket verkligen lyfts av nu. Sedan tycker jag samtidigt att Myggor och tigrar är mycket min egen, jag är ju väldigt indragen själv i allt. Metoo är mer entydigt, här har vi offer och förövare, men i Myggor och tigrar är det mer komplicerat.

– Sedan är det också intressant vad gäller den italienska biten att när jag skrev Myggor och tigrar hade Roberto Saviano inte skrivit sina böcker och det var inte många här i Sverige som en visste vad camorran var, lägger hon till.

I Den skenande planeten befinner vi oss rent tidsmässigt långt från samtiden och infekterade kulturdebatter. Den utspelas ett par hundra år fram i tiden och jorden har precis genomlevt sitt fjärde världskrig. Redan tidigare har ett antal jordbor emigrerat först till Mars och sedan vidare till planeten Zarmina.

En av Zarminas invånare, Ki, är nu på besök på jorden och läsarna får följa med på en omtumlande resa jorden runt när Ki får i uppdrag att hitta de försvunna fredshjältarna Jinfei och Adil.

Idén till Den skenande planeten kom från flera olika håll säger Maja Lundgren och konstaterar att så är det ofta med hennes böcker.

– Jag tror den första idén kring det här uppstod 2010 när det dök upp nyheter om att man hittat en planet, som döptes till Zarmina, som kanske skulle kunna vara beboelig, berättar hon. Sedan funderade jag också kring det här att mänskligheten kanske till slut måste lämna jorden och försöka bo någon annanstans. Det finns projektet Mars One där man rekryterar folk till en koloni på Mars. Men Mars kan knappast kan vara speciellt trivsamt så jag började tänka mig en grupp människor som flyr vidare därifrån, lite som i Aniara, och hittar en helt underbar paradisplanet. Jag tänkte mig att det var Zarmina och att den skulle vara lite som Edens lustgård.

Den skenande planten är naturligtvis också påverkad av nutiden och inte minst av Maja Lundgrens oro för fler världskrig och kluvna inställning till internet och digitalisering.

– Det är fantastiskt roligt men också väl hypnotiserande med internet. Jag får själv sätta mig på internetdiet ibland för jag fastnar och kan inte slita mig. I min framtidsvärld på jorden har det gått ännu längre och många har opererat in chip i hjärnan som gör att de inte ens kan stänga av på natten. Mundus Mindspeak kallar jag det.

– Man kan väl kalla Den skenande planeten för framtidssatir med några olika teman, sammanfattar hon. Vad gäller miljökatastrofer till exempel så är det inte så illa som många har befarat i min bok, alla har gått över till solenergi. Men krigen har verkligen härjat jorden.

Hur allt fungerar på jorden och på Zarmina har utvecklat sig efterhand som Maja Lundgren har skrivit.

– Jordens tillstånd har vuxit fram parallellt med att jag har funderat på det här ljuvliga som Zarmina är, förklarar hon. Jorden och Zarmina har vuxit som kontraster till varandra. Trots att Den skenande planeten är både skrämmande och tragisk finns det mycket humor i den och Maja Lundgren medger att det var varit kul att skriva den.

– Den är ganska hemsk men jag har suttit och skrattat och haft otroligt roligt och även blivit fäst vid de här stackars trasiga figurerna, säger hon glatt. Och på sätt och vis är det ändå en ganska ljus bild också. Kanske inte för jordens del, men en spillra av mänskligheten har ju hittat en jättehärlig planet.

Ingen av Maja Lundgrens fem böcker är den andra lik och hon har experimenterat med både form och genrer i dem. Vad som egentligen lockar henne till att skriva en bok kan hon inte riktigt svara på.

– Det är något som triggar mig helt enkelt, konstaterar hon. Där var Myggor och tigrar å andra sidan lite speciell. Den var just då en sådan total nödvändighet att skriva och i dag är jag också omåttligt stolt över den på alla plan. Och enormt glad att jag gjorde det. Mina andra böcker är mer lekfulla på något sätt.

Vad det blir för bokprojekt härnäst är Maja Lundgren ganska kryptisk kring. Hon skriver alltid på många olika saker samtidigt, förklarar hon, men hon vet inte säkert vad som tar sig och vad som blir en bok.

– Det kan ta omvägar och en idé kan ta jättelång tid på sig att utvecklas. Just nu har jag en som jag hoppas på, men den kräver en resa först.

När Maja Lundgren inte skriver så arbetar hon extra på ett demensboende.

– Jag jobbade på servicehus när jag var tonåring och när jag behövde pengar kom jag på att jag tycker väldigt mycket om äldre och trivs med det arbetet. Så jag hoppar in och jobbar ibland och det är jättehärligt. Det är så tacksamt, man får träffa en massa människor och det är skönt att byta ensamheten som det är att skriva mot den gemenskapen.