”Ett djärvt och modigt grepp av PotatoPotato”

När scenkonstkollektivet PotatoPotato inleder sitt tioårsjubileum sker det med en experimentell föreställning helt i linje med gruppens sätt att arbeta. Det vill säga med oförutsägbarhet och innovativa grepp samt ett fokus på genusfrågor.

Fem musor heter föreställningen. Förklaringen ges i själva föreställningen. Dock grubblade jag lite över varför de skriver "musor" och inte "muser" som är den stavning som ordböckerna föreskriver. Men kanske är det inte konstigare än att språkbruket ändras med tiden. Och kanske kan detta ses som ytterligare ett exempel på gruppens ovilja att följa konvenansen. Omsider uppdateras också ordböcker.

I Fem musor gestaltas en kollegial gemenskap där var och en fungerar som en musa för de andra. Textunderlaget för föreställningen har skapats genom att kollektivet spelat in sina ledningsmöten och sedan skrivit ut ordagrant vad som sagts. Sedan har manliga konstnärliga ledare från andra teatergrupper bjudits in för att läsa upp replikerna. Det rör sig alltså inte om skådespeleri i strikt mening. Vid nästa speltillfälle kommer för övrigt männen på scenen att vara utbytta mot en annan uppsättning män.

De medverkande på premiären är Erik Holmström (Malmö Dockteater), Jörgen Dahlqvist (Teatr Weimar), Torbjörn Lindberg (Teaterrepubliken), Nils Peder Holm (Skillinge teater), Jonas Jarl (Södra Communityteatern). De har alltså inte fått se manuset i förväg utan läsningarna sker förutsättningslöst med inslag av improvisation. Det här skapar en intressant distans till stoffet.

Det blir ett slags komisk effekt när spontant uttalade repliker vid ett möte, ofta med ofullständiga meningar, återges i andra hand. Följaktligen skrattas det mycket i publiken under föreställningens gång. Kanske också för att många i premiärpubliken är införstådda med de hårda villkor som teatergrupper har att leva med. Mötena handlar till stor del om synnerligen praktiska saker, som graviditeter, föräldraledighet, finansieringssätt och pusslande med schemaläggningar och förstås bokföring.

Ironiska effekter uppstår också då och då, som när Torbjörn Lindberg får säga en replik som kommenterar den teatergrupp han själv är med i.

Här tas också #metoo-debatten upp och kvinnorna i PotatoPotato konstaterar att deras vägval, att utgöra ett kvinnligt kollektiv, besparat dem en hel del obehag. Visst kan det verka märkligt att dessa repliker läses upp av en man, men samtidigt är det en poäng i sammanhanget. Vi får syn på något där, tror jag. Ett slags metaperspektiv infinner sig och strukturerna i teatervärlden och kulturlivet i allmänhet framträder med all önskvärd tydlighet. Ett antal män figurerar på ett mindre smickrande vis i dialogen, men de har anonymiserats till "Räven", "Katten", "Hästen" och "Ugglan". Jag tänker på det som en lekfull anspelning på Valerie Solanas formulering om att "män är djur".

Föreställningen fungerar utmärkt väl, tycker jag. Vi får en fascinerande inblick i hur det kan vara att driva en konstnärlig verksamhet i dagens Sverige. Det handlar mycket om pappersarbete och redovisning av siffror. Tyvärr, måste jag väl tillägga.

Det är ett djärvt och modigt grepp av PotatoPotato att på det här viset lägga fram hur resonemangen ser ut när verksamheten planeras. För skönandlighet finns det inget större utrymme. Det fråga om krassa konstateranden men också ett kreativt brainstormande kring nya idéer. Det är generöst att bjuda publiken på den här insynen i gruppens innersta.