Barnopera som behövt mer känslor

Med den gamla svenska folksagan om Mäster skräddare som utgångspunkt har barnboksförfattare, illustratören och Augustpristagaren Pija Lindenbaum skapat operan ”När då då” med musik av Niklas Brommare.

Den hade premiär på Kungliga Operan för en dryg månad sedan och nu spelas den av samma besättning på Lillan på Helsingborgs stadsteater fram till 8 december, med premiär i lördags.

Mäster Skräddare är som många sagor en dyster historia om brutna löften, besvikelse och ledsnad. Av den utlovade överrocken återstår på slutet ingenting, inte en en fingertutt. (Ungefär som den nu pågående regeringsbildningen.)

I Pija Lindenbaums version handlar det om Bobo som bor på deltid hos sin pappa. Denne lovar hela tiden saker och händelser men sedan händer det ingenting.

Pappan har alltid en ursäkt och lovar något nytt, ett löfte som han också bryter, Bobo blir naturligtvis frustrerad, som det heter med en modern term, men tycker ändå om sin pappa.

Och inte dyker det upp någon deus ex machina och ställer allt tillrätta.

För många barn – och även vuxna barn – har det här en hög igenkänningsfaktor och förtjänar verkligen att behandlas i ett konstnärligt sammanhang. Men varför måste man fjanta till det så till den mildaste grad med hopp, skrik och konstlad replikföring, möbler i dubbel skala, madrassmönster på allt som det går att ha madrassmönster på: scengolv, inredning, kostymer.

Och varför måste just barn utsättas för musik som så gott som enbart är rytmik även om den för progressiva vuxna är ”kul och intressant”? Lite mer melodik och lite mer känslor skulle den antagligen fått den mer attraktiv för barnaöron. Hamra på slagverk kan de göra själva.

Det går inte att bara hamsa ihop något som man som vuxen tycker är typisk barnkultur för att åstadkomma ett sceniskt verk riktat mot barn.

Man måste anstränga sig minst lika hårt som man gör för vuxna och ta barnen på allvar.

Operaverkstan vid Malmö Opera har i åtskilliga produktioner visat detta.