Vass glesbygdskildring som behöver brasklapp

”Erik: du skulle inte dricka så mycket

Jonatan: Du Erik du förstå alls int vad det är det här att måsta supa. Du är nog schenialisk på många vis – men du ha som en dum fläck i huvudet när det gäller det värsta”

Citatet ovan – ett utdrag ur ett samtal återberättat av författaren Sara Lidman, i hennes dagbok från 1976.

Jag tänker på det när jag läser Karin Smirnoffs augustprisnominerade debutroman Jag for ner till bror. Jag är knappast den enda som tänker på Sara Lidman när jag läser den, eller på vad det värsta innebär.

Jana Kippo flyttar, 36 år gammal, hem till byn Smalånger för att ta hand om sin missbrukande tvillingbror (Bror). Här står barndomshemmet kvar, här finns de gamla vännerna och minnena. Att komma hem är emellertid ingen schlager, för att parafrasera en gammal Per Hagman-bok. Snarare kanske en våldsam och ganska oförutsägbar noise-låt.

Ju mer Jana konfronteras med sina gamla minnen av uppväxten, desto mörkare blir berättelsen. En process som underblåses av att hon inleder en relation med konstnären John, som bär sina egna lik i bagaget. Och av den nyligen avlidna Maria, en kvinna som alla i byn kände väldigt starkt för på olika sätt och vars död angår även Jana.

Låter det som en svävande beskrivning? Det är det. Jag for ner till bror är nämligen en historia som bäst läses utan allt för mycket förhandsinformation.

Stilistiken är lite säregen: inga skiljetecken utom punkt, namnen ihopskrivna med gemener (janakippo). Det förstnämnda ger en rusch i berättelsen. Det andra framstår mer konstlat, men man vänjer sig efter hand.

Gestaltningen är sylvass. Smärtan och brutaliteten, hårdheten och skörheten. Smirnoff fångar det med den äran. Det är alltså en fängslande berättelse. De många förvecklingarna, antydningarna, de ständigt närvarande hoten om våld, trådar som hänger lösa och förgrenar sig ända till slutet. Man läser andtrutet och som på jakt efter att förstå. Det är givetvis en god egenskap, att kunna hålla läsaren nyfiken över 300 sidor. Ibland är det också precis allt som krävs för en fantastisk läsupplevelse.

Det enda kruxet är att romanen inte bara är en berättelse om Jana Kippo, Bror Kippo, John och de andra karaktärerna. Den är så tydligt förankrad i sin fond: byn Smalånger, och därför i förlängningen i byn vilken som helst, glesbygden som sådan.

Inte för att den aldrig har beskrivits på det här viset förr. Tvärtom – här kommer Sara Lidman in i bilden tillsammans med Torgny Lindgren och de andra Västerbottensförfattarna. Även hos dem är svärtan, utsattheten och destruktiviteten återkommande teman.

Hos dem finns emellertid också något annat. För det första – en kärlek och värme inknycklat bland all råhet. För det andra en metanivå i berättandet, en skrattspegel mot vårt (läsarnas och författarens) vältrande i andras elände. Som när byborna i Lidmans roman Hjortronlandet frågar sig (oss):

”Men hur skulle kulturens män veta att de är stora om inga små funnes till jämförelse? Var skulle de egentliga spotta sitt medfödda förakt om icke på oss? Var skulle de barmhärtiga göra av sin ömkan om icke vi vore? För vem skall edra resultat bestå?”

Det elände och det lidande som gestaltas i Jag for ner till bror fungerar kanske också så för läsaren, som något slags katharsis. Problemet är bara att romanen riskerar att spä på en trop om vad inlandet, bylivet, glesbygden är, som knappast behöver underblåsas mer. Inavel – check. Incest – check. Alkoholmissbruk – check. Våld – check. Jaktlaget å ena sidan, där männens sociala relationer konstrueras. Hemtjänsten å den andra där kvinnornas gör detsamma.

Eftersom författaren inte själv lämnar några spår av brasklappar i sin berättelse känns det desto viktigare att göra det här. Med tanke på hur lite plats glesbygden får i media, är kanske skönlitteraturen vår närmaste ingång. Att det värsta finns på många platser kan därför inte understrykas nog. Andelen självmord är trots allt betydligt högre i Stockholm än i Västerbotten, enligt SCB:s statistik.