Monumenet som kollektivt minne

Konst

Memory Matters

Skissernas Museum, Lund. Till och med 17 februari

Britta Marakatt-Labba – Historia i stygn

Lunds Konsthall. Till och med 13 januari.

Varje monument (i offentlig miljö) representerar ett kollektivt minne av en händelse eller en hel era. Ett minne som också kan användas för att manipulera nämnda kollektiv, att få ”den breda massan” att tro att något var bra och därför värt att hylla och hålla i minnet.

Att det är en tvivelaktig sanning visade sig bland annat sommaren 2017 när högerextrema grupper i staden Charlottesville i Virginia våldsamt protesterade mot att en staty föreställande (den slavägande) sydstatsgeneralen Robert E Lee monterades ned. Aktionen utlöste en debattstorm om historiska monuments vara eller icke vara och genererade dessutom utställningen Memory Matters som nu visas på Skissernas Museum.

Samtidigt introducerar Lunds Konsthall den samiska konstnärinnan Britta Marakatt-Labba för den sydsvenska konstpubliken. En något senkommen debut initierad av den uppmärksamhet Britta Marakatt-Labba väckte när hon som enda (!) svensk 2017 deltog i Dokumenta i Kassel och Aten och visade sina unika broderier med scener ur samernas liv och historia. Ett av den omfattande Lunda-utställningens huvudverk är en kopia av den 24 meter långa och 40 cm breda väggbonaden Historia som hon på uppdrag av universitetet i Tromsö skapade i början av 2000-talet. Utförd i broderier och applikationer är verket ett diktepos i bild, ett synliggörande av samernas mångtusenåriga historia.

Det handlar om invandring och bosättning, om rennäring, fiske, nåjder, jojkar och rituella trummor, om förtryck och förföljelse. Om Lars Levi Laestadius och upproret i Kautokeino, om gruvdrift och utbyggnaden av Aalta-älven.

Tekniskt och episkt en sentida ättling till Bayeux-tapeten (som återberättade slaget vid Hastings 1066) men framför ett monument över samernas kollektiva minne av sin historia. Memory matters. Minnet spelar roll. Minnet tar synlig gestalt. Borde (tillåtas) ta synlig gestalt.

Det är det senare som står i fokus för utställningen på Skissernas Museum. Den handlar nämligen inte, som man kanske förleds att tro, om befintliga monuments vara eller icke vara, utan snarare om monument som aldrig rests till minne av namnlösa slavar, av diktaturer och diktaturers offer, av övergrepp, tortyr, krig, av politiskt motiverade ”osynliggöranden”.

Nio konstnärer - ingen svensk eller ens skandinav men samtliga med stort engagemang i skeenden och människor som förpassats till glömskans/förträngningens ljudisolerade mörker – deltar.

Bland de utställda verken kan nämnas: Luis Camnitzers Memorial, skapat till minne av offren för den uruguayanska diktaturens (1973-1985) utrensningar; Kiluanji Kia Hendas Under the Eyes of Lenin, en förtätad iscensättning av den bisarra sammansmältningen mellan urgammal angolansk religion och folktro och marxistisk-leninistisk kommunism som blev det självständiga Angolas nya ideologi efter befrielsen från Portugal; Indre Šerpytytes utsökta husmodeller som formar ett monument över de letter som bott i dem men försvann i samband med KGBs utrensningar under sovjetepoken 1944-1991; Nidhal Chamekhs stora, i kol och bränt bröd utförda, teckningar som påminner om poeten Fadhel Sassis brutala död i samband med de tunisiska brödkravallerna.

I form av en porträttbyst står den kartagiske ledaren Hannibal vid sidan om som ett tyst men småleende vittne. Krig och brutalitet bygger en bro över 2000 år; Ahmet Ögüts Information Power to the People som hyllar amerikanen Aaron Swartz som begick självmord sedan han hotats med fängelse och skyhöga böter för sin kamp för fri informationsspridning på internet. Upphängt i en kran svävar hans porträtthuvud över en sockel. På väg dit eller bort? Svaret ligger hos betraktaren.

Det är ett tungt och viktigt tema som Skissernas museum tar upp i sin välregisserade utställning. Att det också är svårt framgår Ulf Zanders ypperliga katalogtext När spåren förskräcker – visualiseringar av gränssättande händelser. Läs den!