The Wife välspelad men för konventionell

Svenska regissören Björn Runges The Wife är Glenn Close film från första till sista bildrutan. Med små, men tydliga, signaler i ansiktsuttryck och kroppsspråk förmedlar hon så oerhört mycket.

The Wife är Runges första engelskspråkiga och baseras på den amerikanska författaren Meg Wolitzers roman med samma titel (Hustrun i svensk översättning).

Glenn Close spelar Joan Castleman som är gift med den store författaren Joe Castleman (Jonathan Pryce) och har den klassiska rollen som stöttepelaren vid den store kulturmannens sida. I familjen finns också en gravid dotter och en son med författarambitioner och en stor önskan om uppmuntran från fadern. En viktig roll för handlingen spelar också en annan, yngre, författare vars stora dröm är att få skriva Joe Castlemans biografi.

I filmens inledning får Joe Castleman besked om att han tilldelats Nobelpriset i litteratur, något han uppenbarligen väntat länge på. Filmens handling skiftar sedan mellan paret Castlemans besök i Stockholm och tillbakablickar till när Joe och Joan (i yngre version spelade av Annie Starke och Harry Lloyd) träffas på universitetet när han är en gift professor och hon en aspirerande författare.

På många sätt är The Wife en viktig och också deprimerande historia i sin skildring av cementerade könsroller, av mannen som tar plats, av kvinna som lojalt står vid hans sida och gör allt från att påminna honom om att ta sina hjärtmedicin till att ha överseende med hans snedsteg.

Samtidigt har tyvärr Björn Runges filmatisering blivit en ganska oengagerande och framförallt förutsägbar film. Inte ens den hemlighet som finns dold i Joan och Joes liv kommer som en speciellt stor överraskning.

Glenn Close gör samtidigt en fantastisk rollprestation och de andra skådespelarna är definitivt bra och övertygande i sina roller. I Stockholmsavsnitten skymtar ett antal svenska skådespelare förbi – Johan Widerberg som andäktig välkomstperson från Svenska Akademien och Karin Franz Körlof som en ung fotograf som bländas av Castlemans storhet.

Av allt detta fantastiska skådespelarmaterial har dock Runge gjort en förvånande konventionell film där scen följer på scen i ett välkänt mönster och inga bildval överraskar. Aningen förvånande med tanke på tidigare bra Rungefilmer som mörka och ångestladdade Om jag vänder mig om (2003) och Happy End (2011). Kanske har formatet varit för snävt denna gång?

Och kanske kommer en internationell publik att finna Stockholmsscenerna och inte minst Nobelprisscenerna exotiska men för en svensk publik känns de ovanligt färglösa och småtrista.

The Wife är definitivt en film att se för den som är ett fan av Glenn Close och för historien den berättar men som film sett är den tämligen menlös.