SD har fått makt med hjälp av M

I går röstade riks­dagen om nästa års bud­get. Det var en an­nor­lunda pro­cess efter­som ex­pe­di­tions­re­ger­ingen bar lagt fram en över­gångs­bud­get utan nya re­form­er. Där­emot har op­po­si­tions­par­tierna lagt fram egna mo­tioner i van­lig ord­ning. Ef­ter att M och KD enats om en ge­men­sam res­er­va­tion i fi­nans­ut­skottet lovade SD att rösta för denna som där­med fick ma­jo­ri­tet.

Från väns­ter­si­dan kom an­kla­gel­ser mot C (!) för att ge SD makt över bud­geten ge­nom att inte stödja över­gångs­bud­geten. C röstade en­ligt prax­is bara på sin egen mo­tion och lade se­dan ned rösterna. Kri­tiken för att ge SD stöd var där­för för­felad.

SD har även de senaste två man­dat­pe­ri­oderna haft makten att av­göra block­skil­jan­de frå­gor. Först att ut­nyttja detta var Socialdemokraterna 2013, när SD:s stöd ut­nyttjades för att bryta ut en fö­re­slagen skat­te­sänk­ning ur bud­geten. Det bröt ti­digare över­ens­kommen prax­is om att ta bud­geten i ett klubb­slag, och det in­ne­bar att S tog stöd av SD för att fälla ett re­ger­ings­för­slag.

Då hade SD bara 20 man­dat i riks­dagen men ändå en våg­mäs­tar­pos­i­tion. För­ra man­dat­pe­ri­oden fick allians­par­tierna med stöd av SD ma­jo­ri­tet för ett stort an­tal till­kän­na­gi­van­den till rege­ringen, men S/MP-rege­ringen fick SD:s stöd i fler block­skil­jan­de om­röst­ningar. Att SD nu gav stöd till M/KD-bud­geten är ingen prin­ci­pi­ell skill­nad.

Det som där­emot kan ge SD mer makt i riks­dagen är en ändrad at­ti­tyd från M och KD. Den syntes först i tal­mans­valet. När andre vice tal­man skulle väljas stödde åtta le­da­möter, san­no­likt från M el­ler KD, ut­ö­ver SD:s egna Björn Söder trots att mot­kan­di­daten var al­li­ans­kam­raten Kers­tin Lundgren (C).

Skulle Ulf Kristersson bilda en M /KD-rege­ring skulle den i var­je om­röst­ning bli be­ro­en­de av SD:s röster för att få ige­nom block­skil­jan­de po­li­tik. Er­fa­ren­heterna från Danmark, där Dansk folkeparti utan­för rege­ringen pressat fram ef­ter­gifter som gjort Danmark till ett mind­re öp­pet land, visar på riskerna med ett sådant be­ro­en­de. SD har inte dolt att DF är en fö­re­bild för SD.

SD:s nya makt­ställ­ning har blivit än tyd­ligare i Kommunsverige, där SD-po­li­ti­ker nu är del av ma­jo­ri­teten i fyra kom­muner och har av­gjort makt­kampen i yt­ter­li­ga­re några.

I Hör­by är SD största par­ti med mer än 35 pro­cent av rösterna. Med stöd av M, KD samt SPI har SD tagit över makten. Det har par­tiet med stöd av M och KD gjort ock­så i Bro­möl­la och ble­kings­ka Söl­ves­borg.

I Staffanstorp valde M:s starke man Christian So­nes­son bort sam­ar­be­te med allians­par­tierna vilket skulle gett ma­jo­ri­tet och valde att in­leda po­li­tiskt sam­ar­be­te med SD.

I Trel­le­borg tog M och KD makten till­sam­mans med stöd av SD (som är största par­ti). I Häss­le­holm finns inget for­mellt sam­ar­be­te mel­lan den styrande mi­no­ri­teten M, KD och L, men SD har fått vice­ord­fö­ran­de­posterna i alla nämnder ge­nom en in­for­mell upp­gö­rel­se.

Från cen­tralt håll har M kri­ti­serat de skånska mo­de­raternas in­ställ­ning till sam­ar­be­te med SD, men några andra kon­se­kvenser har det inte fått.

Väl­ja­rnas röster ger in­fly­tan­de men utan ma­jo­ri­tet krävs stöd av andra för att få verk­lig makt. Det har M och KD bjudit på lo­kalt. Hur blir det på riks­planet?