Eric Mårtensson.Foto: Ingemar Johansson

Gav luft under vingarna

Skurupskännaren Eric Mårtensson har avlidit.
– Hallå där! Du är byn. Vad trevligt. Du vet att jag alltid har en ledig stol som väntar.
Eric Mårtensson kallade in mig till sitt bord på krogen intill järnvägen i Skurup. Där rann eftermiddagen i väg under samtal om allt möjligt upplyftande. Vi drack ryskt te.
Under hösten har den som tar tåget mellan Malmö och Ystad vid passagen av Skurup sett en blek lampa glimma i gavelrummet på andra våningen i Eric Mårtensson hus Munkaholm i Skurup.
Länge förblev den tänd sedan han avlidit. Nu är den släckt och alla hans texter och skrifter som han förvarade i högar på alla tillgängliga ytor under taket är förhoppningsvis omhändertagna.

– Det skulle vara trevligt att vid tillfället få dricka te med dig inne i ditt hus, sa jag en gång till Eric Mårtensson, som blivit min vän.
”Går inte”, fick jag höra. Och jag visste av egen erfarenhet att bland osäkert staplade pappershögar kan en nysning skapa ohjälplig oreda.
Tågresenären som kliver av i Skurup kan strax innan stoppet avnjuta det vackraste av det sydvästskånska backlandskapet. Här visste Eric Mårtensson allt om vad som förevarit, han var också hembygdsforskare och bokstavligen djupt förälskad i sin hemby och bygderna runt om den.
Alltså kunde han snabbt hala fram lundafilosfen Hans Larssons melankoliska verk Hemmabyarna, om bedrövelsen bland människor under första världskrigets ohyggligheter, “Kloge Hans” och Strindbergs Det nya riket och Svarta fanor, som han lätt hittade i husets staplar var mumsigt att prata om och läsa på Eric Mårtenssons inrådan.

Åren var 1967-1968 och han var ny som lärare på Skurups folkhögskola där han fick hand om rektor Bertil Järneströms första och rätt bångstyriga journalistkurs. Kusen delades, grovt räknat, i två bitar och den ena sprang till Eric Mårtensson utläggningar och djupdykning under sakernas och tingens yta, den andra gruppen: mjaaa, var detta grundstenar för ivriga nyhetsjägare?
Eric Mårtensson drog en kväll med kursen till sin vän Ola Billgren, målaren som han delade en vindslya med vid en krokig gata i kvarten nedanför domkyrkan i Lund. Mer ryskt te, Gauloise och prat en lång natt.

Ett banalt ungdomsminne, kan tyckas, dock oförglömligt.
Eric Mårtensson förmådde skänka sina elever luft under vingarna. Han blev, när han dragit sig tillbaka, en lätt excentrisk Skurupsgestalt. Han var en hedersman