Is­bry­ta­re kan hjälpa till med kli­mat­forsk­ning

Is­bry­ta­ren Oden ska kan­ske åter­vända till An­tark­tis för att hjälpa en ame­ri­kansk forsk­nings­sta­tion med att hålla en far­led öp­pen – men ock­så med forsk­ning.

För några år se­dan var Oden i de an­tark­tiska far­vat­tnen på ett liknande upp­drag. Men se­dan be­hövdes den största svenska is­bry­ta­ren för att hålla Bottenviken öp­pen för trans­porter på vat­tnet, och Oden kallades hem.

Nu kan det bli dags igen. Ame­ri­kans­ka National Sci­en­ce Foundation, som un­ge­fär mot­svarar Ve­ten­skaps­rå­det, har frågat om Sverige har möj­lig­heter att hjälpa till. Svenska Polarforskningssekretariatet är po­si­tivt. Sjöfartsverket har ock­så sagt ja.

Så kan­ske kan det bli av re­dan nästa vin­ter – om inte makt­kampen mel­lan pres­i­dent Trump och kon­gressen om en mur mot Mexico, som nu för­lamar stats­ap­pa­raten, sätter hin­der i vägen. I så fall för­skjuts planerna ett år.

Att is­bry­ta­ren Oden del­tar i en forsk­nings­ex­pe­di­tion om kli­matet är vik­tigt för Sverige. Inte för att det är en ame­ri­kansk forsk­nings­sta­tion (basen McMurdo i väst­ra An­tark­tis) utan för att forsk­ning om hur kli­mat­för­änd­ringarna på­verkar hela klotet.

Det handlar till ex­em­pel om att un­der­söka smältande gla­ci­ärer, och hur sådant smält­vat­ten på­verkar havs­strömmar – kan­ske ock­så Golf­ström­men, som är av av­gö­ran­de be­ty­del­se för Sve­ri­ges kli­mat.

Där­för är det bra om Oden åker till An­tark­tis och gör nytta för forsk­ningen.

Yng­ve Sunesson