Historiskt på ett annat sätt

Historiskt är ordet för dagen i svensk politisk debatt. Överenskommelsen mellan regeringen och Centerpartiet och Liberalerna beskrivs som historisk. Alliansens undergång och blockpolitikens upplösande likaså.

Jag tycker att det är mer rättvist att beskriva överenskommelsen som en återgång till det normala. Till det som gällde före Alliansens bildande för 14 år sedan.

Det har funnits en uppdelning i en vänster- och en högersida sedan demokratin infördes för 100 år sedan. Men det var först när Alliansen bildades som borgerligheten började uppträda som ett sammansvetsat lag med en tydlig ambition att hålla ihop i med- och motgång, i opposition och i regeringsställning. Före 2004 var delar av borgerligheten noga med att markera distans både till höger och vänster, och under många år har det förekommit mer eller mindre formaliserade samarbeten över blockgränsen.

Däremot är det utan tvekan andra företeelser i dagens politik som nog måste beskrivas som historiska. Vänstersidan har aldrig samlat ett så svagt stöd sedan vi fick allmän rösträtt i vårt land. I förra årets val fick Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet tillsammans 40, 7 procent. Det är ungefär 1,5 procent sämre än den tidigare bottennoteringen 1991. Vid det tillfället fanns inte Miljöpartiet med i riksdagen, och även i dag är det tveksamt om vi med självklarhet kan placera Mp på vänstersidan.

Alltså; vi som känner oss hemma till vänster är mer tillbakapressade än någonsin, det kommer ingen ifrån. Om vänstern vill få något gjort måste den finna former för samverkan med borgerliga partier. Det förutsätter förstås att vänsterpartierna tycker det är viktigare åstadkomma praktiska resultat, om än blygsamma sådana, än att skriva renläriga reservationer.

Möjligen finns det ytterligare en företeelse som kan beskrivas som i alla fall märklig. Det finns uppenbarligen politiker och partier som är beredda att liera sig med sina motståndare i avgörande frågor. Moderatledaren Ulf Kristersson förklarade i årets första partiledardebatt att han är beredd att ta stöd av Vänsterpartiet för att fälla regeringen. Jonas Sjöstedt har uttryckt ungefär samma sak: att han är beredd samverka med Moderater och Kristdemokrater för att fälla Löfven-regeringen.

Jag kan möjligen förstå Kristersson. Alternativet till dagens regering är rimligen en M-ledd regering. Det är svårare att förstå Sjöstedt.

Statsminister Stefan Löfven har i en DN-intervju resonerat högt om behovet av en lagändring som gör det svårare att fälla en regering om det inte finns stöd för ett annat alternativ. Det är inte självklart att det ska vara möjligt bilda en ohelig allians, som har makten att fälla en regering trots att man i övrigt inte har någon gemensam politik eller uppfattning om vad som borde vara alternativet. Det enda som förenar är motståndet till sittande regering.

Samtidigt skulle det vara pinsamt med en regel som tvingar politiker ta ansvar för sina beslut. Som påminner om det självklara att ett land eller en kommun inte kan styras med nejbeslut, med avslag.

Det är möjligt att det behövs en sådan lagändring, men som sagt, det vore pinsamt. Historiskt pinsamt.