Radikal optimism har beskrivits av Anders Jansson som en naturlig uppföljare på den förra showen, Kom in och stäng dörren. Showen har premiär på fredag och de åtta första föreställningarna är i Lund.Foto: Morgan Norman

En optimist som trivs på scen

Att tonen i samhället hårdnat har knappast undgått någon. Inte heller att klimatförändringarna hotar med apokalyptiska framtidsvisioner.
Ändå är lundakomikern Anders Jansson en “Radikal optimist”.

Radikal optimist är, ska kanske nämnas i sammanhanget, namnet på Anders Janssons nya show som har premiär på Lunds Stadsteater på fredag.
– Jag har funderat väldigt mycket på begreppet optimist. Jag går och samlar på titlar och idéer till shower och då tyckte jag att radikal optimist var en rolig titel och folk som känner mig hade nog också beskrivit mig som optimist, säger han och poängterar att det inte rör sig om något slags självhjälpsföreställning.
– Förutom i den mån att jag hoppas att folk skrattar och mår bättre.
När Skånskan får honom på tråden kliver Anders Jansson in i en taxi i huvudstaden. Han är på väg till studion där fotbollsmagasinet Mellan raderna spelas in. I programmet pratar han om Premier League- och Championship-fotboll, något som kommer från hans intresse för fotbollslaget Arsenal.
– Det är en hobby som blivit ett jobb, säger han.
– Och om man hejar på Arsenal så måste man vara optimist.

I Radikal optimist försöker han reda ut vad pessimism och optimism egentligen är, och det utan att heller fördöma det förstnämnda.
– Att vara pessimist innebär ju inte att man tror att allt kommer att gå åt helvete utan att man förbereder sig ifall det gör det. Blind optimism är ju inte bra det heller för då blir man som de tre små aporna som håller för ögonen, öronen och munnen. Om man ska vara en sann optimist ska man ju försöka se möjligheter och lösningar och försöka hitta nya vägar framåt.
Han beskriver det som att han har något slags blandning mellan romantisk och optimistisk sýn på tillvaron och mänskligheten.
– Jag tror att vi är schyssta innerst inne, det är bara det att omständigheterna gör oss till små monster ibland.

Med en vecka kvar till premiär är allt i föreställningen inte spikat än. Men det är inget Anders Jansson stressar upp sig över.
– Det är bara jag på scenen så det är inte en hel ensemble som ska lära sig saker. Det är inte säkert att det är klart ens på genrepet. Men jag har stått på scen ett par gånger tidigare så jag känner mig inte så orolig.
Att vara optimist är ett släktdrag, berättar han, och säger att han tror att det finns både en genetisk och en miljömässig disposition till antingen pessimism eller optimism.
– Vi har ju olikheter, jag och mina syskon, men just det där att man försöker se positiva saker har vi gemensamt, säger han.
– Min mamma, en liten finsk kvinna som kom hit i samband med kriget, var ensamstående med fem barn efter att min pappa dog när jag var sju. Jag vet inte hur hon fick ihop det; om hon gjorde amfetamin eller någonting, som i Breaking Bad. Jag var så liten då så jag minns inte, vi kanske hade kriminell verksamhet hemma.

Det hade i så fall varit en bra show i sig …
– Ja … “nu vill jag berätta om när jag sprang omkring i kalsonger som sexåring och budade amfetamin till studenterna i Lund”. Absolut, det finns en tv-serie där, säger han med ett skratt.

Just mammans optimism i ansiktet på all världens jävelskap inspirerade Anders Jansson och hans syskon att tänka efter innan de klagade på saker.
– Det handlar väldigt mycket om perspektiv. Men samtidigt måste folk få gnälla lite, det är inget farligt. Men om man låter hela sitt liv genomsyras av en negativ aura är det lite jobbigt.
– Problemet med modern standup är att man gnäller. Min humor är kanske lite mer åt Eddie Izzard-hållet; att man målar upp hissnande scenarios, “Tänk om …”. Det tycker jag är mer positivt laddat än att säga att saker är för jävliga.

Hur upplever du skillnaden mellan att stå på scen och göra tv?
– Att stå på scen tycker jag nog är det roligaste, fortfarande. Samtidigt finns det en otrolig tillfredsställelse när man har skapat en komediserie och kommer till inspelningsplatsen och så ser man att det är 50 människor som har jobb och gör någonting kul ihop; man får jobba med roliga skådisar och bra fotografer. Det finns en tillfredsställelse i det.

Du gör tio föreställningar i Lund, ska man tolka det som att den bästa publiken finns i Lund?
– Det är väl lite så att man är stadens son. Eller stadens farbror, nu när jag är 50. Jag känner mig väldigt trygg på Stadsteatern i Lund. Vi släppte först fem eller sex föreställningar och de sålde slut rätt så kvickt så då får man ju erbjuda fler föreställningar.
– Det är så skönt att spela i Lund för mig. Jag kan cykla hemifrån. Ibland kommer jag till och med efter publiken. Det är lite märkligt när man cyklar förbi någon som är och parkerar bilen. “Va, du ska stå på scen om tio minuter!”
– Inte minst är det skönt att sätta föreställningen i Lund. Att landa i 85 minuter som jag vill ta ut i Sverige och visa. Jag kan ta ut svängarna lite mer i Lund eftersom jag känner publiken och de känner mig. Samtidigt ska man inte överdriva det där. Publiken i Piteå var fantastisk när jag var där med Kom in och stäng dörren, det är inte så stor skillnad på svenskar och svenskar.

Ska jag tolka det som att du inte har världens längsta uppstartsfas innan du ska upp på scen?
– Nej, det har jag verkligen inte. Jag brukar börja föreställningar med musik och när den musiken kör igång så kör jag också igång. Jag manipulerar mig själv till att pumpa adrenalin. Jag har ingen sådan där method acting-grej att jag måste koncentrera mig i en timma. Inte vad jag vet i alla fall. Det är möjligt att jag gör det omedvetet.