Osäkerheten det största hotet

EU-pass har blivit hårdvaluta i Storbritannien. Det nya, blå brittiska passet ger färre resmöjligheter än pass från ett EU-land. Den med irländskt påbrå känner sig plötsligt irländsk och utnyttjar möjligheten att ansöka om irländskt pass. Även holländska och svenska pass är hårdvaluta. En engelsk bekant som inte ens trivdes i Sverige tvingade sig själv att bo kvar tills hon hade ett svenskt pass i handen. Jag har sammanlagt tre brittiska bekanta som sökt och fått pass i annat EU-land. De är ”remainers”, som av princip vill vara kvar, men också praktiskt lagda personer, som vill kunna röra sig fritt i Europa och resten av världen. En annan bekant funderar på att flytta till Skottland, för att han vill bo med likasinnade och inte i sitt Brexit-tunga närområde. Remainers utvärderar sin identitet till höger och vänster.

Brexiters är förtjusta i att kalla remainers för alarmister. Men faktum kvarstår att Storbritannien efter Brexit är en okänd kvantitet. Att skaffa ett europeiskt pass är ett uttryck för att man inte vet hur Storbritannien ser ut om några år och hur stora förändringarna blir.
För de europaorienterade handlar det inte så mycket om att man inte känner sig tillräckligt engelsk eller surar över folkomröstningsresultatet. De har helt enkelt inte någon aning om vad som ska hända. Det finns ett helt spektrum mellan några års jobbig byråkrati, till nära ekonomisk kollaps utan handelsavtal. Passet är en försäkring.

Även norska studenter avråds från att studera i Storbritannien, eftersom man inte är säker på hur det kommer att gå till att söka och ta examen på brittiska universitet. Landets ambassadör i Norge menar i kränkt tonfall att det minsann är mycket attraktivt att studera i Storbritannien. Frågan är om det stämmer. Det är redan dyrt att läsa vid brittiska universitet: om man dessutom inte vet om det går att stanna och ta examen är det ännu mindre attraktivt. Oxford och Cambridge står kvar och dit kommer folk alltid att söka, men det är en gissning hur det går för de lärosäten som inte varit bäst sedan tidig medeltid.
Antalet brittiska studenter som söker till Lunds universitet har minskat. De vet inte om det kommer att kosta pengar att plugga efter Brexit och i så fall hur mycket.
Osäkerhet igen.

Själv kan jag inte sluta att fundera på hur Londons stadskärna kommer att se ut tio år efter Brexit.
Det var tjugo år sedan jag bodde i London och staden har säkert förändrats så mycket att mina erfarenheter inte längre är relevanta. Men visst är sig likt: i restaurangbranschen och serviceindustrin kan det vara 80 procent utlandsfödda som jobbar och frågar om man vill ha en hel pint eller bara en halv, om avhämtningskaffet ska vara svart eller vitt. Svenska hörs överallt: i barer och kaféer jobbade och jobbar svenska nittonåringar som vill se lite av världen innan de började plugga.
Det går knappt att tänka sig London utan möjligheten att resa dit och bosätta sig som europé. Med tanke på att det var tal om att slänga ut gästarbetare från det brittiska samväldet, som bott i London sedan 60-talet, är det svårt att tänka sig att invandrarna från engelskspråkiga Afrika eller Mellanöstern blir välkomnade. Det kan bli tufft att få sig en kopp kaffe i London framöver.

Torsten Karlson gräver i tidningsarkivet.

Dagens fråga

Har du fiberuppkoppling?

Loading ... Loading ...

Veckans ibladningar