Sonne Magnusson blev 81 år gammal. Arkiv: Eva Ruderstam

Han hade många strängar på sin lyra

Som tidigare meddelats har Sonne Magnusson, Osby avlidit i en ålder av 81 år.
Närmast anhöriga är makan Britt samt döttrarna Elisabeth, Ingela och Anette med familjer.

Vännen Sonne hade många strängar på sin lyra. Fler strängar, vill jag påstå, än vad vanligt är.
Jag lärde känna Sonne när vi båda bodde på studenthotellet Volrat Tham i Göteborg på tidigt 60-tal. Han kände igen mig från våra gemensamma år i Emmaboda realskola 1951 till 1954. Sonne, från industriorten Lindås och jag från brukssamhället Lessebo.
Våra återkommande möten i rikets tredje stad präglades av empati, humor och glädje och jag minns Sonne från de åren som en mycket social personlighet.

Intrycket befästes än mer sedan vi 1989 möttes igen på Vilhelm Mobergsällskapets årsmöte i Växjö. Sonne hade då varit hängiven Mobergbeundrare alltsedan skoltiden.
Vår vänskap kom efterhand att bli nära. Sonne var liksom jag medlem i andra litterära sällskap och jag minns särskilt hur ett speciellt skimmer spred sig över honom när han talade om Karl Gerhard.
Sonne var också medlem i Harry Martinson sällskapet.

Vi hade båda ett glödande intresse för fotboll på Gunnar Nordahls tid. Bådas intresse väcktes i Emmaboda. Sonne var tio år gammal och jag elva.
IFK Norrköping med legender som Masse Holmqvist, Knut och Gunnar Nordahl, Nils Liedholm och Torsten Lindberg mötte en smålandskombination.
I våra möten kom vi ofta in på denna oförglömliga dag då 5000 åskådare hade samlats på Emmaboda idrottsplats. Det var ett sorl och ett ståhej som ingen av oss upplevt tidigare.
Spelarna började komma in, plötsligt tystnade publiken när Gunnar Nordahl gjorde entré. På sätt och vis var detta nog vår största fotbollsupplevelse någonsin.

För 20 år sedan började jag författa fotbollsrim och då mestadels om spelare från just Nordahls tid.
Jag hade läst både Rekordmagasinet och All sport i barndomen och mindes att där fanns lagbilder. Sonne hade alla årgångarna! De idrottsböcker han inte hade var lätträknade.
Hans samlingar blev därför den verkliga guldgruvan.
Vi var båda medlemmar i Sveriges fotbollsstatistiker och historiker och i Smålands idrottshistoriska sällskap och det blev många högtidsstunder.
Som när vi i Malmö träffade guldmålvakten från OS i London 1948, Torsten Lindberg eller europamästaren i brottning 1946, Gunnar Glans.

Sonne hade också en imponerande och närmast oslagbar samling klubbmärken. En raritet var Lessebo sportklubbs märke från 1930-talet.
Det var en fröjd att få ta del av Sonnes samlingar i hemmet i Osby. Sonne var också kulturens banérförare i Osby, med imponerande engagemang och otaliga insatser.
I Vilhelm Moberg sällskapet var vi båda aktiva. Sonne som bokförsäljare och främst skattmästare i många år. Att ha en professionell skattmästare som Sonne är en tillgång utav guds nåde och han var en av de tongivande och mest pådrivande i sällskapet, erkänt uppskattad och respekterad.

För ett antal år sedan började Sonnes hälsa att vackla och han tvingades få dialys på Hässleholms lasarett varje vecka. Energiknippe som han var och med beundransvärd insats av hustrun Britt, tog han sig nästan in det sista till Vilhelm Moberg sällskapets årsmöten och till dagar med Vilhelm Moberg.
I minnet av våra många möten framstår Sonne Magnusson som en mycket sympatisk men också som en prestationsinriktad, målmedveten och flexibel personlighet.

En och annan gång i mitt tycke också onödigt obeveklig.
Då var det bara möjligt att i tysto ha en annan åsikt. Som när vi diskuterade vem som var kalmarfotbollens bäste anfallare på 40-talet. Bertil Juhlin i Kalmar AIK slog Sonne stenhårt fast och jag kunde blott i tysto hålla på Rolf Holmström i FF.