Brexit röstades fram utan någon plan för hur

Donald Tusk, EU:s per­ma­nente råds­ord­fö­ran­de, kom i fo­kus mer än van­ligt för­ra vec­kan. Det var hans uttalande om brexits kam­panj­ma­ka­re som roade och upp­rörde:

”Jag har undrat hur den där sär­skilda platsen i hel­ve­tet ser ut för dem som drev på för brexit utan att ha minsta plan på hur man skulle ge­nom­föra det”, sa han.

For­mu­le­ringen är kan­ske inte den smartaste och nog na­tur­ligare för en polsk ka­to­lik än för en se­ku­la­ri­serad svensk el­ler britt.

Na­tur­ligt­vis rasade de brit­tis­ka brexitförespråkarna. Men ock­så EU-mot­stån­da­re i andra länder krävde hans av­gång. Frå­gan är om de senare läst el­ler hört vad han verk­lige sa.

Det är inte de som röstade för ett brit­tiskt ut­trä­de som han vill skicka till en varmare plats. Visst har britterna rätt att lämna EU.

Men de som ledde brexitkampanjen gjorde det med lögner och över­drifter utan en an­ty­dan till stra­te­gi för hur ut­trä­des­pro­cessen skulle gå till.

Bor­is Johnsson för­svann från of­fent­lig­heten på mid­som­mar­natten, Ni­gel Far­age hoppade av sitt par­ti Ukip och flera andra i led­ningen för brexitkampanjen blev helt tysta när det stod klart att de vunnit.

I The­re­sa Mays rege­ring fick brexitförespråkarna stort ut­rym­me – men bi­drog knappast kon­struk­tivt. De verkade inte längre veta vad de ville.

Det gjorde å andra si­dan inte May hel­ler. Hon kan­ske ock­så har en plats i Tusks hel­ve­te?

Yng­ve Sunesson