Vem vill värna om vandrarhemmet?
Om cirka tre månader hade hembygdsföreningen hoppats på att vandrarhemmet skulle kunna öppna för säsongen.
I fjol lämnade Britten Andersson som arrendator efter fem år. Sedan dess har efterträdaren varit en öppen fråga.
Irene och Heikki Kivivuori visar runt tillsammans med Lennart Henriksson. De sitter i hembygdsföreningens styrelse och är rädda att parken ska förvandlas till ett slumrande område.
– När det är marknad så är det högtryck här, berättar Irene Kivivuori. Hit kommer också en hel del motorcykelklubbar och många tyskar brukar hitta hit.
Det finns sammanlagt 32 bäddar fördelat på mindre rum i det som kallas Rävningestugan och i fem småstugor med olika blomnamn.
I storstugan finns väggfasta bänkar och långbord där de boende kan sitta och äta och umgås.
I ett intilliggande hus finns toaletter, duschar och möjlighet att tvätta kläder.
I en tidigare intervju berättade Britten Andersson att hon haft cirka 15 000 gästnätter varje säsong och att cirka 60 procent varit utländska gäster.
Hembygdsparken grundades av folkskolläraren Carl Gunnar Persson 1949 och här finns allt från gammal skolmiljö och bankmiljö till gamla radioapparater och Sonja Stjernqvists scenkläder.
Här kan den som arrenderar vandrarhemmet även visa runt de boende som en liten extra krydda på vistelsen.
Här finns också en banvaktstuga, en scen och en liten reception. Och allt ligger ett stenkast från Lillsjön och ett lite större skutt från Lursjön.
Själva hembygdsföreningen fyller 70 år i år och under sommaren brukar man under fyra söndagar öppna upp de olika delarna i museet.
Heikki Kivivuori är en av dem som brukar hålla ordning utomhus. Han liksom de andra känner inte samma lust att lägga ner så mycket arbete när inte besökarna kan njuta av resultatet.
– En arrendator kan ju ha rätt fria händer i skötseln av vandrarhemmet, poängterar Irene Kivivuori. Och personen i fråga behöver ju inte bo just här.
Ännu återstår lite tid att jaga fatt en arrendator som kan fylla rummen med liv under sommarsäsongen.
