En riktigt lättviktig skräckuppföljare

Efter att ha botaniserat ett tag i minnenas arkiv kunde jag som i en tidsmaskin återuppleva Happy Deathday, årgång 2017. Ansträngningen var onödig eftersom efterföljaren i princip leker följa John. Då som nu köper jag gärna filmer som leker med förflyttningar i tid och rum.

Happy Deathday-filmerna går förvisso i lättvikt främst därför att skådespelarna inte ens klarar flugvikt men själva storyn har sina poänger. College-tjejen Tree (Jessica Rhote har inte tagit några teaterlektioner sedan sist) befinner sig i tidsloopen igen och dör lika ofta som hon föds på nytt.

Det är när filmen lägger lite mer tyngd på bördan med små funderingar om vilka möjligheter som finns till buds att växa som människor om vi skulle få en andra chans i denna tillvaron eller nästa, om vi nu råkar tro på en sådan.