Entusiastisk över det mesta i musikväg

Sedan 1992 sitter Britt Forsströmson i violinstämman i Malmö symfoniorkester. Tidningen träffar henne en förmiddag, strax innan orkestern ska repetera musiken till en Harry Potter-film – de ska spela medan filmen visas på stor duk. Britt låter entusiastisk inför uppgiften.

Det verkar hon faktiskt vara när det gäller det mesta hon sysslar med i musikväg. Och det är ett ganska brett spektrum.

Hon kommer från Blekinge, växte upp i Mörrum.

– Vi hade en gammal fiol hängande på väggen hemma. Den hade tillhört min farfar.

Hon ville lära sig spela på den och gick till kyrkan, för där fanns en kantor som trakterade instrumentet.

– Den var för stor, slog han fast och övertalade föräldrarna att köpa en mindre variant.

Kantorn gick snart i pension och då fortsatte hon ta lektioner i kommunala musikskolan.

Där lärde hon sig spela fiol på det klassiska sättet. Men parallellt löpte hon på ett annat spår.

– När jag var tio år startades ett spelmanslag i Karlshamn. Det var många äldre farbröder och en lärare på musikskolan – hon var lite yngre.

– Jag fick vara med ute och spela. De tog hand om mig. Jag tyckte det var väldigt roligt – inom folkmusiken prioriterar man spelglädjen, alla ska kunna vara med.

Två personer i laget började tränga lite djupare in i den blekingska folkmusiktraditionen.

– Vi hade ingen identitet som landskap, spelade Gärdebylåten och sådana saker.

Och den kommer ju från Dalarna. Nu började man lyssna på hur musiken lät i de näraliggande landskapen, Småland och Skåne. De sökte upp gamla spelmän och lyssnade på dem. Allt för att få en uppfattning om hur det låtit just i Blekinge.

– Jag hakade på och spelade jättemycket tillsammans med dem.

Britt Forsströmson har en tvillingsyster som också spelar fiol.

– När vi var 18 tyckte vi att vi skulle se hur långt vi hade kommit och spelade upp för Zornmärket – och så blev vi riksspelmän.

– Där var ett annat tvillingpar, från Dalarna, som också spelade upp, så det blev uppmärksammat i både radio och tv.

Från början hade hon tankar på att bli lärare. Men efter en veckas prao bestämde hon att det inte var något för henne.

– Nej, jag sökte in på musikgymnasiet i Malmö.

Så följde Musikhögskolan. Efter examen arbetade hon sex år i kommunala musikskolan i Malmö.

– Jag hade alltid folkmusiken med i undervisningen. Vi hade ett eget spelmanslag med ungdomar.

Under den här tiden tog hon lektioner själv också, för att upprätthålla och utveckla sin standard. Satt in i olika orkestrar, för längre eller kortare engagemang.

Till exempel Malmö symfoniorkester. 1992 provspelade hon till den och blev fast anställd. Hon pratar om fantastiska kollegor, från hela världen, hon pratar om hur enastående akustiken är i Malmö Live:

– Världsklass. Världsartister som kommer hit och som uppträtt på alla de stora scenerna är förundrade över hur bra det låter.

Vad tycker hon då bäst om att spela här?

– All musik berör ju. Men jag älskar att spela de stora verken, att få vara en del i det. De kräver mycket folk och sätts kanske inte upp så ofta – jag njuter av de gånger jag får vara med om det.

Hon börjar sina dagar med att lyssna på Klassisk morgon i P2.

Sedan ägnas en stor del av dagen åt repetitioner, både med orkestern och på egen hand.

– Man måste sitta och spela själv, lyssna på sig själv, hur man låter. En del döljs ju när man sitter i orkestern.

Det händer att hon ber någon medmusiker ta sig tid att lyssna på henne med ett kritiskt öra, så att hon inte börjar slarva.

Hon spelar också i mindre ensembler, både klassiskt och folkmusik. Hon är långt ifrån ensam i orkestern om att ha ett ben i svensk folkmusik. Tillsammans med ett par av dem har hon en liten ensemble som är ute och spelar på bröllop och andra begivenheter.

– Vi blandar klassiskt och folkmusik och det kan bli visor av Taube också.

Numera har de som spelar en teknisk grund att stå på. Bra – men på samma gång är det något som går förlorat.

– Många folkmusiker förr var ju självlärda. De hade inte så många förebilder.

– De fick lösa saker på sitt eget sätt. De kanske höll sina instrument lite hipp som happ. Det begränsade tekniken, men de arbetade ändå fram en identitet, en egen stil. De där små egenheterna putsar man ju bort i dag.